Anarkisterna har det senaste året figurerat en hel del i nyheterna. De har nu två år i rad härjat utanför självständighetsbalen, slagit sönder fönster, stoppat bussar och slagits med polisen under THL:s strejk och i flera repriser har anarkister tagit på sig ansvaret för attackerna mot Sannfinländarnas kontor i Helsingfors. Anarkisterna deklarerar klasskrig mot de elitistiska makthavarna och ser våld mot polisen som en berättigad motreaktion.
– Kanske du kan beskriva mig som en snuttjobbande kvinna med knäskada som närmar sig medelåldern?
Min uppfattning om vad en anarkist är krockar starkt med verkligheten då jag träffar Ina Juva som är aktiv inom A-gruppen, en sammanslutning anarkister med kopplingar till Helsingfors universitet. Juva arbetar själv vid universitetet och ger ett lugnt, lång ifrån radikalt, intryck. Hon berättar att anarkisterna missförstås av media som klumpar ihop dem till en enda homogen rörelse, trots att anarkismen består av en stor mängd olika viljor.
Det finns anarkofeminister, anarkoinsurrektionalister, anarkokommunister, ekoanarkister och till och med anarkokapitalister och anarkokristna. Det som den här röran av olika inriktningar har gemensamt är enligt Juva en uppsättning grundprinciper om hur ett rättvist samhälle ska se ut.
– Ingen ska någonsin stå över någon annan på något sätt, må det sedan handla om kön, religion eller egendom. Därför motsätter vi oss också alla hierarkiska institutioner som till exempel staten och skolan, säger Juva.
Själv säger hon sig stå närmast anarkosyndikalismen, en anarkistisk inriktning som poängterar solidaritet mellan arbetare och avskaffandet av hierarkier på arbetsplatser. Ända sedan hon tillbringade åtta år i Mexiko, där hon kom i kontakt med horisontellt organiserade arbetsplatser, har Juva förespråkat den här typen av lösningar. Arbetsplatserna behöver inga chefer och alla beslut ska fattas utgående från diskussioner på gemensamma möten.
Eftersom anarkisterna är emot hierarkier har de inga ledare eller tydlig gemensam riktning. Därför kan anarkismen inte heller ses som någon egentlig enhetlig rörelse. I stället går de anarkistiska grupperingarnas verksamhet till stor del ut på demonstrationer och gemensamma möten där politiska frågor diskuteras. Juva är under intervjun noggran med att poängtera att hon bara kan tala för sin egen del, gruppens svar på mina frågor borde ha diskuterats igenom på förhand. Att en grupp tillsammans skulle rösta om beslut är också utesluten eftersom det enligt anarkisterna leder till att makten förskjuts och någon minoritet alltid blir missnöjd.
Då jag frågar Juva om vilken konkret förändring hon skulle göra i samhället om hon själv fick bestämma (vilket anarkisterna inte vill, i all fall inte på egen hand) är det just arbetsfrågor som kommer upp.
– Jag skulle direkt börja med min egen arbetsplats och slopa skillnaderna mellan vem som är studerande, forskare och professor. Det skulle bara vara ett kunskapscentrum dit alla är fria att komma och forska. Och att universitetet skulle vara autonomt och styras med möten, massmöten och mindre arbetsgrupper.
Anarkosyndikalisterna skulle också helst se att lönearbetet avskaffades. Istället förespråkar de en modell där arbetet är baserat på behov och tjänster alltid kan bytas mot andra tjänster.
Det här låter som marxism utan en stat?
– Vi har ju anarkokommunismen som en av våra kanske starkaste inriktningar. Jag hör också själv delvis till den inriktningen. Men det är nog stor skillnad på oss och marxismen då det kommer till statens och partiets roll. I värsta fall kan marxismen uttryckas som en slags statens kapitalism.
Platta organisationer kanske fungerar i mindre grupper, men i hur stora samhällen kan ett totalt horisontellt system fungera?
– Vi måste försöka tänka på ett annat sätt än vi gör just nu. Varför måste allting alltid ses som enorma enheter? Kan man tänka sig att mindre enheter nätverkar med varandra. Till exempel är Katalonien i sin egen skala ett lyckat exempel på hur man klarat av att organisera jordbruk, trafik och sjukvård horisontellt med ganska begränsade resurser.
Visst ser det först lite ut som en anarkistisk balle ute på vift? #kuokkavieraat http://t.co/rgd50ge2Z2 pic.twitter.com/6uTHvjrbkV
— Bakpappa (@bkpap) 8 december 2014
– Man kan tala om tillfälliga hierarkier, till exempel om någon tar större plats i en diskussion, där det inte nödvändigtvis är till skada. Men då det blir en permanent struktur slutar det alltid med att någon ses som mindre värd än de andra och därför inte får lika mycket makt.
Ett samhälle utan kapitalism, hierarkier och orättvisor är alltså det som de flesta anarkister, utom möjligen anarkokapitalsiterna, har som gemensamt mål. Men att en ideologi som i Finland delas av några hundra, i bästa fall några tusen, personer skulle vinna tillräckligt med mark för att ändra samhället så radikalt som anarkisterna önskar låter som ett enormt projekt. Speciellt då nationalstaten och kapitalismen som enligt anarkisterna hör till de sämsta tänkbara systemen i dag är globala fenomen.
– Det kräver nog fantasi och mycket av det bästa i mänskligheten för att uppnå, men jag tror att resultatet, även om det skulle kräva mycket ansträngning, är bättre än dagens situation. Vi borde istället fråga oss om dagens system fungerar.
Men som inom all politik är den brännande frågan inte vad man vill uppnå, utan hur det ska uppnås. Det är lätt att uppfatta anarkisterna som en enad revolutionär rörelse som hoppas på att samhället, som det ser ut i dag, ska störtas för att ge plats till en ny ordning. Enligt Juva finns det ändå ingen form av övergripande revolutionsplan i verkligheten och alla anarkister vill inte se en total rasering av samhällsstrukturerna. Juva upplever att det viktigaste är motståndet mot hierarkier, något som enligt henne verkar bli allt vanligare.
Eihän se sitten ollutkaan niin kovin rauhallinen mielenosoitus. #Itsenäisyyspäivä #anarkistit #lähiöstlinnaan pic.twitter.com/rEDmdkHbBw
— Niko Richard Karumaa (@RicRoughland) 6 december 2014
– Det kan finnas mycket som ligger bakom, till exempel situationen i Grekland eller helt enkelt ren desperation över partipolitiken. Jag har till exempel märkt att det kommer mycket folk till anarkistiska evenemang. De är skarpa människor som man märker att har funderat igenom saker och ting. Dessutom ser man nu många andra strömningar, inte bara anarkister, som vill motarbeta systemet.
Men hur motarbetar man ett rådande system på effektivast sätt, och dessutom utan ledare? Det senaste året har anarkisterna främst uppmärksammats för sammandrabbningar med polisen, sönderslagna fönster och förstörd egendom. Juva vill understryka att hon som anarkist inte är mot våld, och att en våldsam kampanj för ett annorlunda samhälle till och med kan vara berättigad.
– Eftersom det kapitalistiska systemet är våldsamt och nationalstaten som en del av kapitalismen är mycket våldsam upplever jag också att det är berättigat att försvara sig mot de här krafterna. Att någon klagar över ett söndrat fönster skulle jag kalla för bibehållande av rådande maktförhållanden i samhället. Vi är i konflikt med det rådande systemet och då systemet försöker trycka ner mig ser jag ingen orsak att inte attackera systemet. Hur jag gör det är sedan en annan sak.
Kan det handla om en våldsam konflikt?
– I vissa situationer säkert. På ett teoretiskt plan, ja.
