Martina Roos arbetar hårt för att övertyga Niklas Häggblom om att hennes kärlek till honom är den starkaste. Foto: Vladimir Pohtokari.
Tjechovs klassiker från 1895 lyfter fram mänskliga teman och nästan 150 år efter premiären är pjäsens frågor fortfarande relevanta. Men Ozonteaterns och Teater Mars uppsättning är tung och gnistan slocknar när flera av scenerna tar mer än de ger. Tjechov må skära med skärpa i köttet men under pjäsens andra akt önskar jag att någon hade skurit i hans manus.
Med regi av Åsa Salvesen och översättning av Lars Kleberg sätter Ozonteatern tillsammans med Teater Mars ihop en våruppsättning av Tjechovs Måsen på Universum i Rödbergen i Helsingfors. Pjäsen väver samman familjeband och olyckliga kärleksöden och vi lär oss om längtan efter framgång, pengar och kärlek. Det är hundra kilo kärlek, som Tjechov själv beskriver pjäsen i ett brev till en vän i november 1895, men kärleken är rutten och medan den får jäsa i huvudpersonernas hjärtan växer den sig allt starkare och kletigare.
Mänskligt och destruktivt
Pjäsen utspelar sig på landsbygden, med utsikt mot en sjö, och i huvudrollerna ser vi bland annat Martina Roos som spelar den självupptagna kvinnan, modern och skådespelerskan Irina. Hennes son, den olycklige Konstantin, spelas av Jon Henriksen och hennes kärlek och partner, novellförfattaren Trigorin, spelas av Niklas Häggblom. Konstantin, som lever olyckligt och utan uppskattning, förälskar sig hopplöst i den unga och oskuldsfullt vackra flickan Nina, som spelas av Sara Soulié. Nina drömmer om teatervärldens framgång och berömmelse och trånar i sin tur efter Trigorin, som får hennes kinder att rodna och ben att långsamt säras.
När Trigorin möter Nina får han en idé till en novell. Framför sig ser han en man som vid stranden av en sjö ser en fri och vacker mås, och skjuter den. För sitt eget nöjes skull. Mannens impulsiva handling blir en symbol för det mänskliga och destruktiva beteende som är genomgående för karaktärerna i Måsen.
Utdragna scener
Pjäsen, som rätt så långsamt lunkar framåt i sin handling, når sin höjdpunkt i ett laddat möte mellan Niklas Häggbloms Trigorin och Martina Roos Irina. Den stora författaren erkänner för sin älskarinna att han fattat tycke för den unga flickan, och Irina, som annars är noga med att visa upp en självsäker fasad, tappar både vettet och fattningen. På ett genialiskt sätt blottar hon sin kärlek genom att desperat kringla sig fast vid honom och hon matar hans ego tills han är mätt och belåten.
Men människans hunger går inte att bota och när Trigorin springer på Nina den kvällen väljer han ändå att förstöra henne. Likt en skjuten mås faller Nina ner mot avgrunden och hennes liv förvandlas från en idyll vid sjön till ett olyckligt och befläckat strövande bland landsbygdens bortglömda teaterscener.
Pjäsen berör, och porträtterar vackert den intensiva kärleken, men uppsättningen är lång och flera scener känns utdragna. När Jon Henriksens olyckliga Konstantin river sina manus vid sitt dunkla skrivbord kommer jag på mig själv att planera morgondagens inköpslistor och när sällskapet tillsammans spelar lotto på scenen vill jag otåligt att handlingen ska få en slutspurt. När pjäsen är slut applåderar jag både av uppskattning och av lättnad.
