Kolumn: Är världens misär en barnlek?

Att investera och spekulera i fonder är ett av de vanligaste sätten att spara både för de absurt rika som har mer pengar än de vet vad de ska göra av med, och för alldeles normala människor som till exempel sparar till sin pension. Också till vardags ”fattiga studerande”, som till exempel undertecknad själv, kan ha en del sparpengar som välvilliga släktingar investerat i ens namn för att till exempel hjälpa till med framtida bostadsköp. Att gömma sedlar i madrassen eller investera i guld är i grund och botten ett ganska opraktiskt och nojigt sätt att spara.

I och med att fondspekulering inte bara är viktigt för samhällseliten utan en så pass stor del av vanliga medborgares sparpengar är knutna till internationella handels- och spekulationsflöden kan ett spel vars syfte är att pedagogiskt öppna upp och förklara de mekanismer som styr internationell investering ses som nyttigt och allmänbildande. Just på grund av de positiva möjligheterna och ambitionerna med spelet blir det så chockerande att se vilken synvinkel som spelets reklamvideo väljer att ta sikte på.

Reklamvideon, som finns att se på KSF:s vimeokanal, är skickligt och kompetent utförd. De naivistiska pennstrecksanimationerna och den muntert trallande akustiska gitarrmusiken skapar en avslappnad och lättsam stämning då videon visar en liten pojke och en liten flicka som spelar Fondspelet och reagerar på imaginära världshändelser enligt hur dessa händelser påverkar fondspekulationer.

Risskörden, det vill säga den gröda som utgör stapeln och livlinan för den absoluta majoriteten av landets jättelika, ekonomiskt sårbara befolkning, torkar bort i Indien. Ha! utbrister den lilla pojken åt denna humanitära katastrof som förutom att vara en mänsklig tragedi av ofattbara mått också skulle ha en fruktansvärt destruktiv och oförutsägbar dominoeffekt på hela den globala ekonomin. Han har i alla fall inte investerat i ris så katastrofen rör honom inte i ryggen. Och den muntra gitarrmusiken fortsätter.

Men det blir värre: ett annat hypotetiskt scenario som spelet lyfter fram är ett ”krig mellan två oljeproducerande stater”. Eftersom oljeproducerande stater ofta har mycket pengar att röra sig med, men också tenderar att lida av korruption och ett auktoritärt ledarskap som inte bryr sig om befolkningens önskningar, tenderar sådana krig att bli särskilt blodiga och mardrömslika. Som exempel kan bland annat nämnas kriget mellan Iran och Irak, som närmast kan betecknas som ett åtta år långt experiment i att återskapa första världskrigets skyttegravskrig med moderna vapen, medan slakten ivrigt påhejades av rika aktörer i väst som profiterade på att spela ut länderna mot varandra.

I Fondspelet är det den lille pojken som återigen hurrar då kriget bryter ut, eftersom han investerat sina pengar i ”strategiska system”. Denna nätta eufemism används ofta av vapenhandlare och andra krigsprofitörer och kan innefatta allting från vapen som kanoner och raketer till fordon, till ”nästan-vapen” som lavetter och elektroniska sikten för nämnda vapen. Att använda en så pass bred och missledande term i stället för ”vapen och krigsmateriel” är ett lätt sätt att förvirra en icke insatt lyssnare då man till exempel vill dölja det faktum att man egentligen indirekt tjänar fyrk på diktatorers massmord.

Det finns trovärdiga argument för att hävda att investering kan vara en positiv kraft i världen. Förutom ett halvhjärtat omnämnande av ”vindkraft” (av den lilla flickan som enligt en rätt förlegad genussyn används för att representera stereotypiskt ”mjuka värden” gentemot pojken, den triumfatoriske lille krigsprofitören) visar KSF Medias reklamvideo inte exempel på ett enda. I stället verkar den nästan som ett slags radikal parodi då den framställer internationell investering som privilegierade västerländska barn som leker lekar med andra människors livsöden.

Själv frågar jag mig om detta ska tolkas som att de som producerat videon helt enkelt inte förstår vad som är fel med den här sortens tänkande, eller om det verkligen kan röra sig om ett subversivt försök att ruska om oss och få oss att inse att också vår lilla trygga mumindal är byggd på andras blodspengar.

Otto Ekman

Skribenten är Aktiakund som börjat fundera en extra gång på det där med pengar i madrassen.