Året är 2007. Som den hormonstinna 16-åring jag var grät jag som ett barn när min värnpliktiga pojkvän lämnade mig ensam på tågstationen. Jag hade snaggat hans hår dagen innan. Om och om igen försökte jag intala mig själv att det är okej att inte ses varje dag.
På kvällen reste jag till några bekanta på Kungsholmen i Stockholm för att få annat att tänka på. Detta visade sig inte vara någon lysande idé – det tog inte många dagar innan det brast för mig. Jag rusade ner till Kronobergsparken och satte mig på en jättestor sten och bara grät. Samtidigt sms:ade min pojkvän åt mig att han inte orkade längre.
Han hade egentligen velat välja civiltjänstgöring, men hans pappa hade tyckt att det var tjafs. Att rycka in i militären hör till att vara man!
Bilder: Nanó Wallenius-Verthongen.
Sedan denna tonårsdramatiska episod är jag fascinerad av militärtjänstgöring – så pass fascinerad att jag valt att inkludera det i mitt magisterprojekt i konst. Jag finner kopplingen mellan det manliga könet och militära angelägenheter ytterst intressant. Hur det är en slags naturlig självklarhet att män och militär går hand i hand, och att det förvandlas till ett stolthetsmoment när man “tjänar sitt fosterland”, när att “tjäna världen” inte väcker samma solidariska känslor hos lika många. Nog för att FN:s kommitté för mänskliga rättigheter redan kritiserar Finland för ovanligt långa militära tjänstgöringstider, men tänk vilket ramaskri som skulle bryta ut ifall Finlands alla kvinnor också blev värnpliktiga! Denna hypotetiska reaktion skulle troligen bekräfta vad jag tror att är samhällets syn på kön. Jag tror att många har en ganska konservativ åsikt när det gäller vad män eller kvinnor är kapabla till, eller “menade för”, att gå igenom.
När man rycker in i militären klär man alltså på sig en könsroll. Å andra sidan har jag fått höra ett flertal positiva kommentarer om att rycka in. Det var kanske just i armén de första mötena mellan olika samhällsklasser ägde rum. Plötsligt hade alla kommit till en plats där nya, militära hierarkier rådde. Eftersom alla bär samma kläder och därmed saknar en yttre identitet att gömma sig bakom, träffar man människor man annars kanske inte skulle ha lärt känna. Än idag skapas det möten mellan beväringar från olika bakgrunder och områden på brigaderna runtom i landet. På ytan finns det ingenting som skiljer rekryterna åt. Alla är en del av den gråa, eller kanske snarare gröna, massan – en statens ägodel som disciplineras på en avskild plats någonstans ute i en skog.
Beväringarna jag har fått äran att lära känna och fotografera har varit av en mängd olika åsikter. Några har drömt om denna tid sedan barndomen medan andra har kommit med ytterst cyniska kommentarer – ”tänk att man ska vara 18 år för att lära sig ta livet av andra människor, medan man ska vara 21 år för att köpa starksprit!” För min egen del känns det omvälvande att ha blivit tjugo-någonting och se dessa unga pojkar axla en roll som jag tycker känns problematisk. Den allmänna värnplikten är ett resultat av en orolig värld där våld och krigföring är ett normaliserat sätt att lösa konflikter på. Jag hoppas allt fortfarande på en värld där vapen så småningom kunde ersättas med någonting annat.
Morjens
”Fascinerad av militärtjänstgöring”. Har du testat värnplikten? Som kvinna har du rätt till 45 dagars (senast jag kollade) prövotid under vilken du kan välja att fortsätta eller hoppa av. För att använda en kliché: ”You weren’t even there, man”. Det är en period då man plötsligt får mängder av ansvar tryckt på sig, mentalt och fysiskt prövande uppgifter kommer tätt och man ”hittar” sina gränser, både mentalt och fysiskt. Jag kan själv lugnt säga att jag mognade till ordentligt under min egen tid i försvarsmakten. Sist och slutligen är det inte så farligt och jag välkomnar kvinnor att ta del. Har inget annat än respekt för de jag tjänstgjorde med och de som frivilligt tjänar värnplikten. Tuffa flickor, vanligtvis tuffare än många av pojkarna.
Disciplin och fysisk samt psykisk påfrestning står på schemat för det ”långa” halvåret som man sitter inne. Låter det faktiskt så farligt?
Gällande FN:s kritik av Finlands värnplikt hittade jag ingen källa, kan du vänligen ge en?
Gällande kopplingen mellan det militära och det ”manliga”. Historiskt är det männen som försvarar gruppen för att de är mindre värdefulla. Överskott av kvinnor är ett mycket mindre problem än ett överskott av män. Övrigt är män av naturen fysiskt starkare så de är det logiska valet att skicka och kämpa mot andra gruppens starkaste (eller fyrfotat kräk med vassa tänder). Med dagens vapen jämnas fysisk styrka ut rätt så mycket och blir viktigare först vid evakuering av skadad kompis, transport av material osv.
För samhällets överlevnad krävs det inte lika många män som kvinnor, vi är sist och slutligen inte så viktiga.
”Be a man”, är det faktiskt så farligt? För att citera Mulan- filmen: ”We must be swift as a coursing river, BE A MAN, With all the force of a great typhoon, BE A MAN, With all the strength of a raging fire, Mysterious as the dark side of the moon” För det är ju synd att sätta krav på nån…
Jag lämnar denna kommentar här då den börjar svamla smått. Lämnar här min favorit mening från texten:
”Denna hypotetiska reaktion skulle troligen bekräfta vad jag tror att är samhällets syn på kön.” Jag gillar den här meningen av så många orsaker.
Tjenixen och väntar på svar
”Disciplin och fysisk samt psykisk påfrestning står på schemat för det ”långa” halvåret som man sitter inne. Låter det faktiskt så farligt?”
Ja, om det är påtvingat. Det är verkligen absurt att finnar fortfarande håller på med sådant.
” För det är ju synd att sätta krav på nån…”
Ingen säger att man inte ska sätta krav på någon; att man inte ska våldta folk är ett krav. Att man inte ska råna folk är ett krav. Det handlar dock om frivillighet. Mänskliga relationer ska vara frivilliga.