Älgen Viktor Idman förför Oskar Pöysti i skidutrustning i Teater Viirus komedi Perplex. Bild: Teater Viirus
Pjäsen Perplex på Teater Viirus är en komedi som vänder upp och ner på allting som vi trodde att vi visste med säkerhet. Hjärnan spelar spratt med både pjäsens karaktärer och publiken och olika verkligheter tvinnas samman i udda kombinationer som lockar till både hysteriska skrattsalvor och ett filosofiskt uppvaknande. Var det jag som kom på evolutionsteorin och har vi alltid gömt sopor under soffan i vardagsrummet?
Likt en katastrofal krapula, som lämnar en yr och osäker, bjuder Perplex in till ett äventyr i en vuxenversion av lustiga huset.
Perplex är skriven av den tyska dramaturgen Marius von Mayenburg och på Viirus har pjäsen regisserats av Janne Pellinen. På scenen ser vi skådespelarna Maria Ahlroth, Viktor Idman, Nina Palmgren och Oskar Pöysti. Pjäsen fungerar bra mellan de fyra skådespelarna som skickligt byter roller i det trassliga nät av verkligheter som utgör grunden för uppsättningen.
Oskar Pöysti, som spelar karaktären Robert, förvandlas från ett trotsigt barn till en man som tappat bort sig i ett snabbt eskalerande förhållande med sin manliga granne. Maria Ahlroth spelar den skärpta Judith som inte kan minnas sin barnflickas namn och Eva, som spelas av Nina Palmgren, byter roll från maskeradgäst till städerska i hungersnöd. Det är många snabba svängar, men när man kommer in i jargongen blir det också flera långa skratt som får det att krampa i magen.
Jag skrattar så jag gråter då karaktären Sebastian, som spelas av Viktor Idman, som tröst försöker erbjuda sitt svarta läderbälte till sonen Robert som misslyckats i sina karateuttagningar. Varje scen bjuder på sin egna snabba humor och helheten blir nästan alltid lyckad. Det är ingen paus under pjäsen och det visar sig vara en bra lösning då scenerna är så intensiva. En paus skulle bryta upp helheten.
Under pjäsen används scenen och utrymmet också på ett finurligt sätt och med hjälp av tunna gardiner och ljusdesign byter stämningarna mellan de sammantvinnade verkligheterna. I ett skede i slutet av pjäsen används ett av byggnadens fönster som en del av scenuppsättningen och bakom de tunna gardinerna kan vi skymta en duggig lördagskväll i Kronohagen.
Kanske tar det mig tillbaka till min egen verklighet, för när det mystiska paketet i hallen är öppnat är det dags för publiken att tacka för sig. Men Perplex lämnar mig lite vimmelkantig och förändrad. Och utanför Teater Viirus ser vårt duggiga Helsingfors lite annorlunda ut.
