Eftersom den historiska indelningen i en outbildad arbetarklass och en högt utbildad överklass sett sin tid och utbildning i dagens Finland är någonting som alla tar del av hör även indelningen i fin- och fullitteratur till historien, säger CLAUS ELHOLM ANDERSEN vid Helsingfors universitet.
– I dagens läge är termerna föråldrade och baserar sig på gamla värderingar. När begreppen hittades på av en utbildad överklass fanns det en sorts litteratur som lästes av arbetare som inte hade tillgång till utbildning och en annan som lästes av den högutbildade överklassen.
Överklassen kunde sitta vid fotogenlampans sken och läsa exempelvis James Joyce.
Enligt Enholm Andersen byggde även den gamla indelningen i fint och fult på unkna värderingar av dåtidens litteraturprofessorer som berättade om vad fin läsning är.
– Det var ju en uppdelning som gjordes av vita, heterosexuella män. Litteratur skriven av kvinnor eller olika minoriteter räknades inte med i deras värld av bra och fin litteratur.
Det finns de som säger att det istället för fin- och fullitteratur ska pratas om bra och dålig litteratur. Elholm Andersen, som även är lektor vid University of California i Los Angeles, använder gärna de engelska begreppen highbrow, middlebrow och lowbrow för att beskriva litteratur.
– Middlebrow är en mellankategori som började användas efter att allt fler hade möjlighet till utbildning och samtidigt möjlighet att börja läsa mera. Det är en slags kategori som innefattar litteratur som ofta säljer väldigt bra och är lättillgänglig men är välskriven och ger något nytt och bjuder på lite motstånd. Till exempel Umberto Eco och kvalitetsdeckarförfattare som Henning Mankell.
Nya ord på samma känslor
Vi lämnar indelningen i de engelska begreppen och fokuserar på vad Elholm Andersen tycker att är bra litteratur.
– Bra litteratur är något som ger nya ord och beskrivningar på känslor som vi alltid har känt. Med välskrivet, nyanserat språk. Litteratur som reflekterar över världen och människor och ger utmaningar till läsaren. Och givetvis ska handlingen inte vara alltför förutsägbar.
En Harlequin-roman är väl då i princip det exakt motsatta?
– Ja, språket är enkelt och kommer inte med något nytt, handlingen och karaktärerna är förutsägbara och boken ger inget riktigt motstånd i läsupplevelsen.
Elholm Andersen säger även att det är självklart att han som lektor i litteratur och kritiker anser att någonting är bra och dåligt.
– Det är ju trots allt mitt jobb.
Om någon skulle få för sig att påstå att William Shakespeare var en dålig författare har Elholm Andersen direkt ett svar:
– Det går liksom inte att påstå att Shakespeare skulle vara dålig. Hans texter har haft inflytande på så otroligt många författare efter honom och språket i verken har haft en enorm påverkan i engelskans utveckling. Vi borde kanske snarare prata om hur vissa böcker påverkar och influerar istället för vad som är fint och fult.
