Då politikerna dessutom blivit ombedda att använda sig av konst i sina anföranden leder det även till pinsamma blickar, uppgivna suckar och sura miner i publiken. Studentbladet har sammanställt pinsamheterna och höjdpunkterna från diskussionerna.
Publiken har i början av evenemanget blivit tilldelade en vit och en blå lapp som de kan lyfta upp om de upplever att politikerna talar för flummigt eller vill komma lätt undan. Den vita lappen står för varför och den blåa för mer konkreta exempel. Det var inte helt klart att politikerna blivit ombedda att uppträda med fritt vald konstform, vilket ledde till att lapparna direkt höjdes upp till skyarna då Kristdemokraternas Sauli Ahvenjärvi inledde med att med sin gitarr sjunga What a wonderful world.
Pinsam tystnad.
Finlands kulturbudget år 2013 är enligt Undervisnings- och kulturministeriet cirka 434 miljoner euro, vilket motsvarar ungefär 0,8 procent av hela statsbudgeten. För att jämföra kan vi konstatera att statens försvarsbudget är 2781 miljoner euro, vilket motsvarar 5,1 procent av statsbudgeten.
Det här exemplet presenterades även av Juha-Pekka Väisänen, ordförande för Finlands kommunistiska parti, som rullade in en tårta med texten ceci n’est pas un gateau (det här är ingen tårta) som leker med René Magrittes kända målning av en pipa. Högtidligt skärs den nästan osynliga kulturbudgetsbiten 0,8 procent av tårtan. Väisänen kan sin retorik och tar upp försvarsbudgeten.
–Staten spenderade över fem procent av budgeten år 2013 på försvaret. De har bland annat inhandlat begagnade pansarvagnar för 200 miljoner euro. Jag vet inte vad de tänker göra med dem och på vems gränser de ska köra.
Trots att det kommunistiska partiet inte har en enda representant i riksdagen väcker Väisänen jubel och applåder bland publiken.
Det mest undermåliga under kväller är Sannfinländarnas Juho Eerola som med den sannfinländska kunskaps- och kulturföraktande attityden sjunger partiets kulturpolitik. Att han dessutom använder Vårt land som melodi får de flesta att vilja spy en aning. Och vad är det som Eerola vill få fram? Jo, att han nyligen läst Aleksis Kivi och kommit fram till att man likaväl kunde halvera eller totalt slopa konstnärsstipendier eftersom Kivi klarade sig utan dem på 1800-talet.
Publiken suckar.
De vita och blåa lapparna som frenetiskt viftat under Eerolas anförande fortsätter att vifta lite mer avslappnat när Päivi Storgård från Svenska folkpartiet inleder sitt tal genom att citera ur pjäsen Fosterlandet, som hon översätter till finska. Det är fortfarande en stor omedvetenhet bland publiken att politikerna faktiskt blivit ombedda att uppträda. Storgård avbryter sitt citerande och säger argt och sårat:
– Kan ni sluta avbryta, det här är faktiskt en föreställning!
Sedan fortsätter hon citerandet med en aningen överteatralisk ton i rösten. När citerandet är slut övergår Storgård till att berätta om att hon minsann inte fick något stipendium när hon skrev på sin debutroman.
– Jag måste sälja min enda målning av Henrika Lax för att ha råd att skriva min bok.
Kulturpubliken fnissar. Vem skulle inte ha en Schjerfbeck på sin vägg som de kan sälja när det blir ont om pengar ?
Centerpartiets Timo Laaninen lovar att han inte lovar någonting, och de mer högerinriktade partierna har en konsensus om att konst för dem mer är en vara än något som har ett egenvärde, det som de vänstersinnade partierna och publiken poängterar.
När tillställningen är över får kulturfolket och politikerna dela på statsbudgeten formad som en tårta. Jorma Uotinen som blivit tilldelad den utskurna 0,8-procentsbiten lämnar det mesta kvar på tallriken. Kanske någon annan hinner fånga upp resterna av den icke-existerande kulturbiten?
