Stella Laine inledde i höst sina magisterstudier på Teaterhögskolan i Helsingfors och har funderat mycket på vad som upplevs som konst. Som exempel nämner hon musikaler som ofta ses som kommersiella projekt som teatrar har på sina stora scener för att locka så många som möjligt till teatern.
– Självklart finns det dåliga musikaler, men det jag vill säga är att attityden mot musikaler är att de är underhållning, inte konst. Varför skulle inte underhållning också kunna vara konst?
För Laine är upplevelsen av konst personlig. Vissa gillar små obskyra pjäser på små teatrar medan andra hellre tittar på stora glittrande musikaler.
– Den som sitter i publiken kanske upplever att just det här är konst för mig, det är en personlig upplevelse. Även jag som scenkonstnär kan få ett manuskript i handen som jag inte direkt tycker att är konst, men jag kan ändå uppleva att det jag gör av det blir konst.
Det var även musikteatern som ledde henne till Teaterhögskolan. I gymnasiet drogs hon med i den numera nerlagda musikteaterlinjen Tadams uppsättning av Chicago, något som fick den tidigare främst musikintresserade Laine att även få upp ögonen för teater.
– Någon gång på högstadiet upptäckte jag att jag har en sångröst och började uppträda, nu har jag också satt mycket tid på klassisk sång och opera, något som intresserar mig väldigt mycket. Men ja, Tadam fick mig att bli intresserad av teater, tidigare hade jag trott att det aldrig skulle vara möjligt för någon som mig, en helt vanlig person, att bli skådespelare. Men sen kom jag in på skådespelarlinjen.
Stella Laine var 18 år när hon kom in på Teaterhögskolan, en väldigt ung ålder för att komma in på en linje där många börjar efter att ha studerat eller jobbat med andra saker innan.
– Jag sökte in till Teaterhögskolan samma vår som jag tog studenten. Då tänkte jag att man aldrig kommer in på Teaterhögskolan på första försöket så jag kan lika bra söka in så tidigt som möjligt så har jag det första misslyckandet överstökat. Men sen kom jag in iallafall, och delvis tror jag att det berodde på just det att jag inte hade för mycket prestationsångest på antagningarna.
Hon var den yngsta som togs in till sin årskurs, något som hon själv märkte av under de första åren som studerande.
– Som person är jag väldigt utåtriktad och pratsam, men när jag började studera blev jag plötsligt blyg. Jag blev tilldelad en roll i gruppen som minstingen, som den som kommit in direkt efter gymnasiet utan någon flerårig teatererfarenhet sedan tidigare. Jag blev osäker och varsam och det tog en stund innan jag tog plats igen.
Kämpar för genustänk
Något som irriterat Laine under utbildningen är de snäva könsrollerna som fortfarande finns kvar på skolan. Kvinnor går i klackar och män spelar stora roller. Att förbise manusets könsuppdelningar och inte dela ut rollerna enligt könsidentitet händer inte ofta, eller aldrig.
– Ta klassikerna som exempel, alla stora roller är skrivna för män. Kvinnornas roller är inte ens intressanta. I de klassiska pjäserna kan man dela in kvinnorollerna i tre kategorier: modern, madonnan och horan, en kvinna är alltså bara mamma till någon, fru till någon eller till för allmänt bruk.
Enligt Laine blir det väldigt problematiskt att ett genusmedvetet tänkt inte existerar hos ledningen och lärarna på högskolan.
– Man tänker inte ens tanken på att byta ut rollens kön istället för att byta skådespelarens kön. Den automatiska tanken är att då ska vi klä ut skådisen. I de uppsättningar jag sett kvinnor spela män eller vice versa görs det aldrig på allvar, det ska alltid vara humor. Som att det inte skulle kunna göras på allvar.
Laine berättar att det är de studerande som måste kämpa för att få genustänk i uppsättningarna. Hon har en gång fått spela en tjock manlig polis, vilket även var en lustig roll.
– Det är synd att vi använder väldigt lite modern dramatik, där finns fantastiska kvinnoroller. Nu när även kvinnor anses vara människor borde även det få synas i pjäserna. Man tänker att om någon roll har ett förhållande med en kvinna så kan ju inte den andra parten spelas av en kvinna. Varför kunde det inte vara så, det förstår jag verkligen inte.
För tillfället är Laine i Göteborg för att göra sin praktik i Lucas Svenssons pjäs Fosterlandet, som handlar om olika generationers upplevelser om krigsbarnen som skickades till Sverige under fortsättningskriget. Pjäsen kommer att spelas både på Göteborgs stadsteater och Svenska Teatern i Helsingfors. När Laine om ett och ett halvt år kan titulera sig som magister i skådespelarkonst vill hon gärna jobba med musikteater och drömmer om framtiden:
– Jag tycker att det skulle vara jätteroligt att experimentera lite, att blanda opera, teater och musikal. Att vara med och utveckla den finlandssvenska musikalscenen skulle vara fascinerande. Att göra konst av det som jag upplever att är konst.
