Den senaste hälsoundersökningen bland högskolestuderande visar att antalet diagnostiserade fall av depression och ångestsyndrom har fördubblats under 2000-talet. Studenternas hälsovårdsstiftelse (SHVS) meddelade förra veckan att var femte besök till studenthälsan beror på psykiska problem. Rädsla, ångest, ensamhet och stress hör till de vanligaste symptomen bland unga studerande.
Posttraumatisk stressyndrom är diagnosen Lasse får efter olyckan. Depression, ångest och svårigheter att sova kryper in i vardagen.
Då han flyttar till en yrkeshögskola håller han sig inskriven vid sitt gamla universitet för att få gå till Studenthälsovården. Besöken blir inte många. Han träffar olika psykologer varje gång och då han slutar besöka deras mottagning så hör ingen av sig. Som om de inte bryr sig, säger han.
Annika Hafrén är studiepsykolog vid Helsingfors universitet, Arcada och Hanken. Hon möter dagligen studerande med bekymmer som inte bara berör denpsykiska hälsan utan också hinder i studierna. Hennesbeskrivning går hand i hand med SHVS:s statistik.
– Typiskt bland högskolestuderande är stress, utmattning och att ställa hårda krav på sig själv och sina prestationer. Prokrastinering, det vill säga att skjuta på uppgifter till framtiden, är också vanligt, säger Hafrén.
Tjänsten som svensk studiepsykolog har inte funnits längre än tre år och Hafrén har jobbat sedan mars i år. Hon säger att det har varit hektiskt och att väntetiden i värsta fall har varit en månad för att få personlig handledning. Hafrén har personliga träffar med studerande, men leder också grupper som bland annat ska hjälpa studerande som kört fast med sitt examensarbete.
– Vi diskuterar och gör övningar och meningen är att sänka tröskeln för att gå vidare om man kört fast. En viktig del av träffarna är gruppstödet, att inse att man inte är ensam. Många tror att de är ensamma, tror att det är något fel. Därför är det viktigt att få diskutera och utbyta erfarenheter, säger Hafrén.
Yrkeshögskolans psykolog visar sig vara bra. Han får behålla samma psykolog vid varje besök och upplever det som lätt att få tid.
Då han får en psykos några år senare är det svårt att hitta vård. Han kan inte sova och ångesten gör honom rastlös. På hälsovårdscentralen sitter han två timmar i väntesalen och får tio minuter med läkaren. Hon skriver ut sömnmedicin – det som han redan har – och får ingen remiss. Direkt in i taxin. ”Auroras psykatriska poliklinik, tack”. Vid akutmottagningen får det inte finnas okunniga läkare som vaktar porten. Det får bara inte.
Hälsoundersökningen bland studerande visar att det finns små skillnader mellan de som studerar på universitet och de som studerar på yrkeshögskola. Då Hafrén tänker på vad hon upplevt i sitt arbete så kan hon inte säga att hon har märkt några stora skillnader.
– De är ganska lika. Kanske är känslan av ensamhet vanligare på universiteten, där strukturen kräver att studerande ska arbeta mer självständigt. Yrkeshögskolestuderande är också i en problematisk situation då de inte får använda SHVS:s tjänster, säger Hafrén.
Yrkeshögskolestuderande får vända sig till den kommunala hälsovården, där det inte alltid är så lätt att få vård, särskilt inte för psykisk ohälsa. Dels finns det skillnader mellan kommunernas resurser, dels finns det inte alltid psykologer på hälsovårdscentralerna.
Där tycker Hafrén att primärvården borde utvecklas och säger att man borde se på hur Sverige och Norge har satsat på den förebyggande mentalvården på hälsovårdscentralerna.
Lycklighetskravet förvränger
Det är svårt att säga varför den psykiska ohälsan ökar bland unga. En faktor som Finlands studerandekårers förbund – SAMOK lyfter upp är de högre prestationskraven som bland annat FPA infört. Hafrén säger att hon tror att kravet på lycka kan spela en roll, inte bara för unga utan för samhället i stort.
– En orsak kan vara kravet på att man ska vara lycklig. En depression är kanske inte alltid det värsta, utan man beskyller sig också för att inte vara glad. Lidandet är på sätt och vis en naturlig del av livet, säger Hafrén.
Han tas in akut, med en gång. Det händer inte alla, men diagnosen från tidigare hjälper antagligen, berättar han senare. Två veckor är han inskriven vid Aurora. Han upplever att han blir bättre den första veckan, men tillåts inte åka hem då han vill och blir kvar en vecka till.
Veckorna vid den psykiatriska polikliniken är en förbryllande tid. Fönstren och dörrarna är låsta. Han tillåts inte åka hem då han vill. Det är svårt att veta om han är tvångsvårdad eller inte, det är svårt att veta vilka hans rättigheter är. Han får inte en plats på den svenska enheten, trots att hans modersmål är svenska. Han utsätts för överraskande urinprov, men får inte veta varför och får inte höra provresultaten. Ibland ger de honom läkemedel och då han frågar om vad det är får han svaret att ”det inte är viktigt”.
Efter tiden på Aurora får han öppenvård, som han säger fungerar bra. Efter tre år har han sitt sista besök vid öppenvården och slutar ta sin medicin.
Hafrén nämner sociala medier som ett exempel där lycklighetsrapporter publiceras och framgångar delas. Vågen av lyckoyttringar kan lätt dränka de som tycker att de inte har något värt att dela med sig av, oberoende av hur mycket inläggen egentligen speglar verkligheten. Hafrén reagerar också på hur vi talar om psykisk ohälsa. Hon varnar för att behandla problem med den psykiska hälsan som andra fysiologiska problem.
– Ofta är depression ett uttryck för något, den kan ha något viktigt att säga och därför är det viktigt att se vidare förbi sjukdomen. Människan är komplex, och vi kan inte bara behandla symptomen utan måste diskutera orsakerna, säger Hafrén.
Lasses riktiga namn har bytts ut för att skydda personens identitet.
