Under 90-talet dominerades filmerna av professionella kroppsbyggare som skådespelarna Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Jean-Claude van Damme. Dessa kännetecknades av steroidpumpade muskler, torra repliker och stelt skådespeleri. Men hur såg våra hjältar ut innan deras härskarperiod?
Under 60–80-talet hade vi hjältar som för det mesta såg ut som normala män. De såg ut som om de kunde existera inom verklighetens ramar. Med dessa hjältar syftar jag bland annat på Han Solo och Luke Skywalker i Star Wars-filmerna, Indiana Jones, James Bond (Sean Connery, Roger Moore och Timothy Dalton), Superman (Christopher Reeves) och Batman (Michael Keaton). Dessa män var alla byggda som alldagliga män utan stenhårda muskler, magrutor och kusligt låg procent kroppsfett.
För att uppnå den perfekta kroppsbilden tränar unga män överdrivet mycket utan tillräckligt med vetskap och kan få för sig att använda kosttillskott och steroider som genväg eller utveckla psykiska problem.
Under 2000-talet har mängden övermänniskor på filmduken ökat explosivt. Med övermänniskor menar jag breda skuldror, armar tjocka som trästockar, spindelnät av framträdande blodådror och sexpacks. Vi har fått se råbarkade krigare som Gerard Butlers kung Leonidas (300), gigantiska kroppsbyggare som Dwayne ”The Rock” Johnson i ungefär varenda film han är med i, Daniel Craigs stridsvagnsversion av James Bond, Matt Damons metodiska yrkesmördare Jason Bourne och kaxiga, muskulösa charmörer som Ryan Gosling i Crazy Stupid Love.
Och då har vi inte ens nämnt epidemin av superhjältar som slagit igenom under de senaste åren. Marvel lanserar i snitt tre superhjältefilmer per år med huvudrollsinnehavare som bland annat Chris Hemsworths åskgud Thor, Chris Evans patriotiska supersoldat Captain America och Chris Pratts rymdbandit Peter Quill. Samtidigt släpper filmbolag som Sony, Warner Bros och Fox sina filmversioner av Xmen, Stålmannen och Spiderman där Hugh Jackman gestaltar den monstruösa Wolverine med stålklor, Andrew Garfield som smärt, vältränad Spindelman och Henry Cavil som en skulpterad Stålman.
Omformas för roll
Skådespelare har hård press på sig för att förbereda sig inför dessa roller. Sex månader innan sin roll som Peter ”Star-Lord” Quill i Marvels Guardians of The Galaxy gick Chris Pratt från fet och otränad slashas till muskulös rymdhjälte med tre procent kroppsfett. Han har i intervjuer till tidningar som Men’s Fitness medgett att han på bara ett halvt år gick ner ungefär 28 kilo för rollen. Chris Pratt är bara en av många skådespelare som varit tvungna att genomgå otroliga förvandlingar för att efterlikna de seriefigurer de porträtterar. Christian Bale gick ner ungefär 28 kilo i vikt för att spela den undernärda karaktären i The Machinist. Efter filmen gick han direkt upp 46 kilo för att spela rollen som Bruce Wayne i BatmanBegins. Den muskelspäckade Batman i den senaste trilogin ser omänsklig ut om man jämför honom med de tidigare versionerna av superhjälten i filmer som Batman (1989) och Batman Returns (1992) med flera.
Ohållbara mansideal
I medier har det talats mycket om hur orealistiska kroppsideal flickor och unga kvinnor får ställda på sig från reklamer, filmer och modevisningar. Att unga kvinnor får förvrängda kroppsideal från dessa är ett faktum, men det nämns sällan hur pojkar och unga män påverkas av de förebilder som erbjuds dem i filmer, tv-serier, serietidningar och andra medier.
I och med den ökande strömmen av manliga förebilder byggda som grekiska gudar, är det ett faktum att pressen på pojkar och unga män att se ut som dem har ökat. En studie gjord av University College London har kommit fram till att ätstörningar bland pojkar och män ökar dubbelt så snabbt som hos unga kvinnor. För att uppnå den perfekta kroppsbilden tränar unga män överdrivet mycket, utan tillräckligt med vetskap och kan få för sig att använda kosttillskott och steroider som genväg eller utveckla psykiska problem.
Om den ökade mängden av män som ser ut som professionella kroppsbyggare i film- och tv har någon koppling med ätstörningar hos unga män har ännu inte bevisats. Att den perfekta mansbilden som målas upp i dagens medier är mycket annorlunda än vad den var för 20-30 år sedan går inte att förneka. Det går dock att argumentera att det varken är hälsosamt eller normalt att sträva efter att se ut som utomjordingar och åskgudar – dessa hör hemma på Krypton och i Asgård.
