Citatet är taget från Studentbladets två år gamla ledare ”Vem är rädd för hen?”, skriven av den dåvarande chefredaktören Ida Henrikson.
När ledaren skrevs hade hen-debatten börjat ordentligt även på finlandssvenskt håll och stora farhågor målades upp av de arga motståndarna om det farliga, feministiska ordet hen som nu också tagit plats i finlandssvenska medier och som för evigt skulle utplåna alla finlandssvenskars könsidentitet. Så är det väl tyvärr med det mesta som ens nuddar vid feminism eller queerpolitik, det finns alltid en skara motståndare som direkt bemöter allt med misstänksam ilsken rädsla och ska minsann inte kallas för hen. Även Studentbladet fick kritik för ledaren år 2012 och en artikel i samma nummer om Campus Allegro i Jakobstad där hen användes genomgående i hela texten.
Motståndarna har dock förlorat sin Don Quijote-kamp mot väderkvarnen hen. Språket och dess utveckling är fascinerande, och när det kommer till attityder gentemot ordet hen har det skett en påtaglig och glädjande förändring under de senaste två åren: hen har blivit ett etablerat pronomen i svenskan. Det väcker inte längre lika starka känslor som för bara två år sedan. Det laddade i hen har försvunnit allt mer i och med att både medier och personer börjat använda ordet i vardagssammanhang och på så sett har pronomenet blivit en naturlig del av svenskan, precis som Henrikson skrev i sin ledare.
Hen är ett pronomen som är praktiskt. Men framförallt är det ett pronomen som i hög grad inkluderar och tar oss bort från det påtvingade könsbinära normtänket om att det bara finns hon och han. Även årets Studentbladet har varit flitig i användandet av hen. Vi har också använt en istället för man i ett antal texter. Har vi fått arga insändare? Nej, inte en enda.