Det är ibland rätt så komiskt att läsa frågor som ställs till jurister på dagstidningarnas frågespalter om boende och vad en som granne ska tåla. När det handlar om var gränsen går för att klaga på en granne i höghus är steget väldigt kort för att tränga in arga lappar via postluckan på grund av att någon går på sitt vardagsrumsgolv efter klockan 22. Eller att någon öppnar vattenkranen för att dricka på natten. Eller talar för högt. Att tåla lekande barn på en gård borde höra till minimikravet på vad en finländsk ensamvarg ska tåla i en stad med en halv miljon invånare.
Det känns att dessa klagare ibland glömt vad det innebär att bo i en stad och överlag att bo i ett höghus. De som förväntar sig ett knäpptyst hus där alla går och lägger sig klockan 21.30 och tassar omkring i yllesockor för minsta möjliga ljudnivå borde kanske själva fundera på om ett hus på landet kunde vara mer passande. Öronproppar är också rätt så billiga. När till och med innergårdens lekande barn blir ett problem har det ju gått lite för långt. Att husbolaget inte tycks skämmas över att putta ut barnen från sandlådan och ödelägga en lekpark som är byggd för, ja, barn, är sorligt.
Det kommande numret av Studentbladet har boende som tema. Vi har inga artiklar på lekparker och barn, däremot besöker vi olika personer i deras hem och ställer frågan varför de bor just som de bor, i ett kollektiv eller på en kompis soffa. Och många andra artiklar. Så se till att rensa postluckan från arga meddelanden av grannen den 24.10, för då bärs det nya numret av STBL hem till dig!
