Svenska Teaterns nya pjäs Esplanaden, sammanställd av Joakim Groth, är en vacker berättelse om en vemodig generation. En generation som känner att de offrats för samhället. Pjäsen, som utspelar sig på Esplanaden, är en hopsättning av olika livsöden som plockats ur ett antal finlandssvenska dagdrivarromaner med både manliga och kvinnliga författare. Vi får följa med Birger (Patrick Henriksen) som förälskar sig i en äldre aktris från Stockholm, Hjalmar (Simon Häger) som har hittat sin kärlek men inte får den besvarad, samt Rut (Edith Holmström), en gravid och ogift kvinna som kämpar för att behålla sin heder.
när den unga sjuka mannen […] berättar om hur kraftlös och trött han blir när han tänker på sina studier, vill man nästan le igenkännande
Stämning och humor
När Amosscenen öppnar sina dörrar möts publiken av en vacker utsikt över Esplanaden. Amosscenens bakre vägg vetter mot hamnen och de svarta gardinerna är fråndragna. Under pjäsens gång används utsikten över Esplanaden som en utmärkt stämningsgivare och när det skymmer tänds gatlyktorna i parken. Dagdrivarna strövar runt på scenen och ute på gatan skyndar människorna hem från sina arbeten.
En stor del av pjäsen är dränkt i melankoli men samtidigt är Esplanaden en tragikomisk pjäs som mellan berättelserna bjuder på flera skratt. De roligaste scenerna är de som Max Forsman spelar huvudrollen i och mellan sina olika rollbyten spelar han bland annat en frustrerad man med drömmar om en eldig kärleksaffär. Som den frustrerade mannen skriver han ett dramatiskt brev till en ung köpflicka och han ber henne träffa honom i parken. Där går han till attack med sina förföriska ord men ingenting verkar gå som planerat.
Studieångest
I pjäsen får dagdrivarlitteraturen ett nytt lyft och flera av pjäsens och litteraturens teman går att relatera till. Dagdrivarnas ångest för sin långsamma studietakt känns speciellt bekant och när den unga sjuka mannen som spelas av Dennis Nylund berättar om hur kraftlös och trött han blir när han tänker på sina studier, vill man nästan le igenkännande. För att bota sina sorger blir det krogbesök för de unga männen.
Som helhet är Esplanaden en intressant pjäs som lyckats väl med att förmedla dagdrivarlitteraturens känslohav. I och med att pjäsen är uppbyggd av flera kortare berättelser blir det ändå aningen svårt att komma in i berättelsen igen efter den första akten. Det som binder i hop pjäsen är stämningen men personerna och kärlekssorgerna byts ut till nya. Livet går vidare på stadens gator och längs med Esplanaden vandrar nya kärlekspar. I bakgrunden fungerar de ovetande Helsingforsborna som en del av pjäsens statister.
