Den ursprungliga bilden har tyvärr försvunnit från våra arkiv. Originalbilden var tagen av Johannes Jauhiainen och hade bildtexten ”I Iran är kvinnorna mycket aktiva inom konst, det har de varit både före och efter revolutionen, säger Azadeh Avije.” Bild: Studentbladets grafiska hustomte.Att ta ställning, väcka känslor och provocera kan leda till oförutsägbara och fatala följder. Under andra världskriget var det inte bara judar som skickades till koncentrationsläger utan även konstnärer. Den ryska oppositionen och konstnärerna riskerade att bli förvisade till Sibirien. Dessa exempel är extremer, men trakasserier mot konstnärer och kulturcensur förekommer fortsättningsvis.
Ett modernt exempel på trakasserier mot konstnärer är Ai Weiwei. Han är känd i synnerhet för sina ställningstagande installationer och har blivit häktad under flera olika tidpunkter. Detta har lett till diskussioner i hela världen gällande den kinesiska regimens handlingar. Men, Ai Weiwei är numera en superstjärna. Trots att han fått lida för sin konst har han blivit så känd att Kinas statsmakt omöjligtvis kan skada honom – i varje fall utan en politisk och diplomatisk skandal. Trots att medierna berättar om Ai Weiweis historia som en kamp mellan David och Goljat skyddas väldigt få konstnärer av berömmelsens mantel lika mycket som han.
I Iran är kvinnorna mycket aktiva inom konst, det har de varit både före och efter revolutionen
Azadeh Avije föddes i Teheran, men har sedan flera år tillbaka bosatt sig i Paris. Detta är något som många persiska konstnärer gjort, Marjanne Sartrapi, Behdjat Sadr Och Sadegh Hedayat för att nämna några. Azadehs barndom präglades av kriget mellan Iran och Irak. Hon hör till den första generationen som växte upp under den post-islamska revolutionens regim. Landet var i turbulens och maktförhållandena förändrades. Shahen som haft goda förhållanden med USA hade flytt och efter att Ayatollah Khomeini kom till makten blev det obligatoriskt att bära slöja. Revolutionen var något mycket mer än bara ett regeringsskifte, det förändrade på många saker i vardagen.
– Jag var lyckligt lottad i den mån att jag fick gå i en bra skola och pappa behövde aldrig delta i kriget. I lågstadiet blev en allt växande andel av mina klasskompisars föräldrar martyrer. Jag minns det tydligt och läraren var väldigt mån om att ta väl hand om de barn som mist en familjemedlem, säger Azadeh.
Konsten och skapandet var dock någonting som alltid var en del av Azadehs liv, även då hon var ett barn.
– Jag kan säga att barndomen i Iran inte var speciellt glad eller rolig. Som barn och tonåring var jag väldigt mycket i min egen värld, men jag älskade att måla och teckna. Mina föräldrar är väldigt öppensinnade och de stödde mig, de tyckte inte att man är framgångsrik bara om man blir läkare. Sedan rymde jag från skolan ett par gånger. Inte för att jag blev mobbad men för att göra något på egen hand. Dock blev många saker bättre då Mohammed Khatami kom till makten år 1997, säger Azadeh.
Hur blev det bättre?
– Det blev mindre strängt. Khatami var mer öppen och politiskt vänstersinnad. Många böcker som förr var förbjudna kunde publiceras och konstnärerna fick arbeta friare. Samtidigt så vill jag minnas att tiden före Khatami var så svår att ingen egentligen hade tid att bekymra sig, eller stanna för att fundera desto mer.
Hur är det att vara kvinnlig konstnär i Iran?
– Inte så märkvärdigt. I Iran är kvinnorna mycket aktiva inom konst, det har de varit både före och efter revolutionen. Kvinnan i Iran, på ett mer generellt plan, är inte som kvinnan i många av grannländerna. De är välutbildade och engagerade, säger Azadeh.
Censuren satte gränser
Under hennes första dag i gymnasiet berättade lärarna för henne att hon inte skulle få fortsätta, orsakerna förblev flummiga, det hade något att göra med hennes bror som var i ”fel” skola. Så, istället för gymnasiet började Azadeh på en konstakademi. Senare blev hon antagen till ett konstindustriellt universitet i Teheran.Trots att det var ett bra universitet minns Azadeh hur frustrerade studenterna var på grund av censuren.
– Det var ofattbart att som konststuderande öppnaen bok och märka att bilderna var censurerade, kroppsdelarnavar helt enkelt övertäckta så att endast ansiktetoch fötterna syntes. På den tiden fanns det inte internet så det var omöjligt att googla originalet av bilden.
Regler, hövlighet och censur var något som konstant styrde den kreativa processen. Till en början upplevde Azadeh att det fanns en viss lättja i det. Då ramarna är snäva finns det mindre utrymme för konstnären att röra sig och skapandet blir lite lättare.
– Det finns något speciellt i symbiosen mellan konstnären och reglerna, det hör till konstnärens uppgift att ifrågasätta och töja på dem, säger Azadeh.
Frihet fick ny betydelse
Under studietiden förändrades mycket. Vissa professorer hade glimten i ögat och förhöll sig mer slappt till regimens uppfattning om hurudan konst som var i regel med islam och inte. Men censuren fanns ändå alltid där. I slutet av varje studieår organiserade universiteteten stor konstutställning. Till denna var gallringen av verk speciellt hård både på basis av konstnärlig kvalitet men även med tanke på vad som vari enighet med regimens uppfattning.
Efter universitetet kom flytten till Paris.
– Det var inte som om jag flydde Teheran. Men under den tiden ville jag uppnå frihet. Jag upplevde att eftersom livet i Teheran var så mycket mer reglerat än livet i Europa påverkade detta mitt skapande och min konst. Det är länge sedan jag for nu. Men begreppet frihet har fått en helt ny betydelse för mig. Ingen tvingar mig till något eller övervakar min konst. Samtidigt har jag insett att frihet är någonting som man själv måste skapa. Frihet är så mycket mer än det som sker runtomkring en. Det är ett begrepp som det inte finns något synonym till. Flytten innebar även vissa kulturella utmaningar, Teheran och Paris är väldigt annorlunda.
Azadeh tillbringade fem veckor i Teheran under denna sommar, det var andra gången hon återvände till sitt hemland efter att hon flyttade till Paris.
– Mycket har ändrats och människor är trötta men de vågar eller orkar inte tala om det. Jag är glad att vara tillbaka i Paris, men jag saknar den persiska poesin otroligt mycket. Det är bland det vackraste jag vet.
Hur fungerar den iranska censuren av konst?
Konst- och kulturcensuren i Iran utövas via ett organ vars persiska namn lyder ”vezarat farhang va ershad eslami”, i fri översättning skulle namnet lyda ”kommittén för kulturell islamisk rådgivning”.
– De börjar alltid väldigt finkänsligt med att föreslå om du skulle täcka denna kroppsdel, eller detta kanske inte är hövligt, har du tänkt på andra möjligheter? Men ifall de vill kan de stänga en utställning, ta bort enskilda verk eller tvinga hela galleriet att stänga. Galleristerna försöker därmed undvika konflikter. Samtidigt så känner jag på mig att regimen i samband med Rouhani har blivit lite mjukare på denna front men vi får se hur länge det håller, säger Azadeh.
Kommitténs kulturcensur har lett till att det varit extremt svårt för Azadeh att hitta ett galleri eller konstmuseum i Iran som skulle exponera hennes verk.
– Det är väldigt få av mina verk som har ställts ut i Teheran och det är synd. Men man skall aldrig säga aldrig och för att citera Susan Sontag ”wherever there is hope, there is life”.
