Det karaktäristiska för den samtida kapitalismen och arbetet den bygger på har under 2000-talet kommit att begreppsliggöras vid namnet prekarisering. Tillfälliga anställningar, snuttjobb, frilans och udda arbetstider är exempel på vad prekarisering kan innebära. Kort sagt syftar begreppet på en flexibel och osäker tillvaro utan arbetsskydd, där ansvaret faller på arbetaren själv. Prekarisering är en följd av strukturella förändringar på arbetsmarknaden, men som upplevelse kan prekariseringen ändå inte antas vara homogen utan måste ses som en individuell erfarenhet.
Genom prekariseringen normaliseras ett instabilt tillstånd där en arbetsplats inte räcker för en tryggad framtid. Anställningen är ofta kortvarig, avlönad per timme eller endast baserad på frilans. En utbildning räcker inte heller längre. Istället ska hela personligheten sättas på spel; uthållighet, leendeförmåga, rätt sorts röst, men även förmågan att inte synas, att inte tala utan bara utföra arbetet. Då man talar om prekarisering brukar man ofta syfta på ”den nya kreativa klassen” så som konstnärer, designers och mediearbetare. Speciellt inom dessa branscher blir gränsen mellan arbete och fritid luddig. Det kan handla om några fullspäckade veckor med tight tidtabell, utan sömn som sedan utmynnar i en period av oavlönade sysslor. Men prekariseringen gäller även de som arbetar utanför den konstnärliga eller den immateriella sektorn.
Arbete via bemanningsföretag och arbete inom den lågavlönade sektorn har allt som oftast prekära tendenser. Samma gäller små egenföretagare. En allt större del av dem som arbetar inom de här områdena är migranter. Forskning visar att i synnerhet migranter som är egenföretagare kämpar med låga löner, långa arbetsveckor utan lov och där familjemedlemmar arbetar gratis för att få det hela att gå ihop. Att migranter utvecklar egna företag är ofta en följd av svårigheter att få anställning någon annanstans på grund av oidentifierade kunskaper eller utbildning, otillräckliga språkkunskaper eller strukturell rasism. En stor del av dem som ändå lyckas bli anställda arbetar ofta inom servicebranschen som städare, som diskare, som tidningsutdelare eller inom vården.
Enligt sociologen Saskia Sassen går det att se en dubbeldynamik i de globala metropolerna. En lågavlönad arbetskraft, bestående främst av migranter, är en förutsättning för upprätthållandet av de praktiska nödvändigheter som metropolens högavlönade experter kräver. Taxichaufförer behövs för att kuska runt de som arbetar i team för att skapa idéer, på restaurangerna de träffas är det någon utom synhåll för kunden som får ta hand om disken, och när alla på kontoret gått hem behöver dessa obemärkt städas.
Rättigheter och skyldigheter
Den hierarkiska arbetsuppdelningen genomsyrar idag världens metropoler istället för att avgränsas till uppdelning mellan det fattiga syd och det rika norr. För att kunna analysera dagens arbete och arbetsförhållanden är det således viktigt att urskilja vem det är som arbetar och hur. Hur produceras denna prekära migrantarbetskraft?
I stort sett har rörelsen för varor över nations- och unionsgränserna underlättats medan den försvårats för människor. Det finns trots allt en vara, arbetskraften, som inte går att skilja från den levande kroppen. I utbyte för lön säljer arbetaren sin arbetskraft på arbetsmarknaden. Enligt Marx (1977) är arbetskraften den potentialitet, de mentala och fysiska möjligheter som finns hos den levande varelsen. Den potentiella arbetskraften är alltid förknippad med den könade kroppen som existerar bland komplexa system av hierarkier och makt. Etnicitet, geografiskt ursprung, ålder och kön bland andra faktorer strukturerar möjligheten hos människorna att sälja sin arbetskraft.
Att världen idag är fylld av gränser innebär inte bara linjer som dragits på en karta i samband med nationalstaternas korta historia. Istället bör gränsernas förstås som komplexa institutioner som karaktäriseras av gränsöverskridanden. Ett tydligt exempel på en sådan institution är de olika formerna av identitetsbevis, uppehållstillstånd och visum som bestämmer hurdana rättigheter och skyldigheter en person har på ett visst territorium. Därför har gränserna en nämnvärd betydelse i att forma och filtrera samt skapa hierarkier mellan människor. Det här formar erfarenheterna hos dem som överskrider gränserna skriver forskarna Sandro Mezzadra och Brett Nielson i sin gemensamma bok Border as Method (2013).
Kategorisering av migranter
Migrantarbetskraften spelar en viktig roll på arbetsmarknaderna idag. Det är dock svårt, om ens önskvärt, att kategorisera migranter på basis av syssla så som ”arbetskraftsmigrant”, ”flykting” och ”asylsökande”. Dessa begrepp är administrativa och samstämmer inte alltid med migranternas egna erfarenheter. Ofta arbetar de flesta migranter vid sidan om sin så kallade huvudsyssla. Asylsökande arbetar för att skapa ett liv, träffa folk och inte behöva utplaceras i mottagningscenter långt ifrån städer och infrastruktur där den enda sysslan en finner är väntan på positivt svar – asyl. Studerandemigranter å sin sida har hårda krav att uppfylla vad gäller uppehållstillstånd. Det behövs 6000 euro på kontot varje år för att påvisa att ens levnadsstandard är tillräckligt hög i finska mått. Även om dessa personer studerar och allt som oftast arbetar och betalar skatt är de inte berättigade studiestöd. Istället är det arbete, främst i den lågavlönade sektorn, som sysselsätter studerandemigranterna.
Ett uppehållstillstånd på basis av arbete är alltid bundet till ett heltidsarbete och är endast möjligt att få inom vissa branscher. Forskaren Jukka Könönen skriver i tidningen Sosiologia (3/2012) att det därför är lättare för utlänningar med andra typer av uppehållstillstånd, så som studerandemigranter, att svara på de snabbt förändrande behoven på arbetsmarknaden. Många arbetsgivare anser även att utländska arbetare är bättre än de finska eftersom de är mer flexibla. På grund av att de inte heller har rätt, eller begränsad rätt, till statliga stöd är det mindre sannolikt att de tackar nej till arbete även om arbetsförhållandena inte är i bästa lag.
På grund av de olika typer av uppehållstillstånd och visum som finns placeras migranterna i en annan juridisk position än de finska medborgarna. Eftersom vistelsen i landet är bunden till uppehållstillståndet formar det migranternas möjligheter att påverka sitt liv i Finland. Könönens artikel visar att uppehållstillstånden på strukturnivå skapar ett beroendeförhållande till arbetsgivaren vilket försämrar migranternas ställning på arbetsmarknaden. På det här viset knyts uppehållstillståndet även till rädslan för utvisning. Sammanfattningsvis producerar tillståndsmaskineriet en prekär migrantarbetskraft med en väldigt svag handlingsposition som fräckt kan utnyttjas på arbetsmarknaden.
Olivia Maury skriver gradu i sociologi vid Helsingfors universitet men är för tillfället bosatt i Bologna.
