– Ska det här vara en utopi eller dystopi? Att man inte gör skillnad på arbete och fritid låter trevligt, men jag tycker det är farligt då hela livet börjar kanaliseras mot arbete och att allting ska stöda arbete, säger Mari Lindman, doktorand i filosofi vid Åbo Akademi.
Vi sitter på ett café intill Aura å i Åbo med artikeln Kun työ on intohimo, satatuntinen työviikko on arkea ur Helsingin Sanomat framför oss. I artikeln intervjuas unga entreprenörer om arbeten där arbetstid och fritid flyter samman. Framtidsforskaren Elina Hiltunen säger att 8-till-4-jobben inte längre lockar och att unga allt oftare vågar sträva efter sina drömjobb – som egenföretagare. Som orsak ger Hiltunen osäkerheten på arbetsmarknaden. Ständiga samarbetsförhandlingar ger känslan av att det inte är säkert att man kan göra karriär längre. ”Den egna passionen och kunnandet måste i framtiden utvecklas så att man kan klara sig på egen hand ifall man får sparken”, säger Hiltunen till Helsingin Sanomat.
– Det är förskräckligt då man börjar kapitalisera allt man håller på med. Om man sportar är det bra för uthållning i arbetslivet och om man är kulturell så utvecklar man de interpersonella förmågorna på jobbet, säger Lindman och kritiserar bilden av färdigheter som ett kapital.
… det kan bli problematiskt om kritiskhet på jobbet översätts till att inte tänka positivt eller att inte visa framåtanda
Att inte sätta gränser för jobbet hyllas lätt, något som Lindman säger att syns särskilt bra i retoriken kring unga, där de förväntas jobba stenhårt i den personliga utvecklingens och framåtsträvandets namn.
– Å ena sidan finns en diskurs – som är bra – om att det är viktigt att skapa ett hållbart arbetsliv där man ska orka jobba långt upp i åldrarna. Å andra sidan idealiseras hårt arbete och ungdomlig energi, säger Lindman.
– Passionsspråket ger mig också kalla kårar. Det är bra om man brinner för sitt jobb, men livet blir väldigt sårbart och vad händer sen då man inte har passionen kvar? Bilden av den som är passionerad och motiverad är nödvändigtvis inte en som engagerar sig i facket och ifrågasätter det som hen ser som meningslöst. I bilden av att brinna för sitt jobb tycks också finnas inbakat en idé om att ha en positiv grundinställning till arbete. Och det kan just bli problematiskt om kritiskhet på jobbet översätts till att inte tänka positivt eller att inte visa framåtanda, fortsätter Lindman.
Lindman skriver som bäst sin doktorsavhandling där hon ser kritiskt på rådande konsensus som finns om meningen med arbete och studerar hur denna konsensus utmanas.
När mammuten Nokia stupade förlorade Finland plötsligt sitt centrala brand. Liket släpades bort, gömdes och glömdes och en entreprenörskapsmani svepte över landet.
Det finns en relativt odebatterad överenskommelse i vårt samhälle om arbete: alla ska ha ett. Arbete spelar en central roll i samhällets uppbyggnad. Det driver in skatter för staten och får samhällets kugghjul att snurra. Också på individnivå spelar arbetet en roll i skapandet av identitet och jakten på lycka. Genom arbetet förverkligar och utmanar vi oss själva. Detta är förstås en väldigt idealistisk syn på arbete (du får ta några skitjobb på vägen för att nå drömjobbet) med avstamp ur ett medelklassperspektiv på jobb.
Arbete som sysselsättning
Vad om vi ifrågasätter normen? Finns det jobb åt alla, och är det meningen att alla ska ha jobb? En arbetskritisk rörelse växer fram som ifrågasätter synen på arbete. Idéer som degrowth och basinkomst vinner allt mer stöd.
– Den politiska mainstreamen är ofta enig om att arbete är viktigt och att det är viktigt att skapa fler jobb. Man ska hitta ett jobb, men också utveckla sig, utmana sig och ständigt gå vidare till mer krävande uppgifter, säger Lindman och menar att frågor om vad arbeten är till för och om de verkligen behövs blir förträngda.
– Vi borde få en bättre inblick i vad arbetet faktiskt tjänar till, vad vi uträttar. Finns det jobb som är skadliga och som förstör naturen? Den frågan sätts i parentes då arbete ses som sysselsättning, säger Lindman.
När mammuten Nokia stupade förlorade Finland plötsligt sitt centrala brand. Liket släpades bort, gömdes och glömdes och en entreprenörskapsmani svepte över landet. Finland har brandats om och har fler start-upföretag än Sverige, Norge och Danmark kombinerat. Finland är självföretagarnas och innovationernas hemland. Lindman säger att retoriken kring arbete ofta centrerar kring den enskilda individen och blir därmed lätt också narcissistisk. Du ska utmana dig själv, hitta passionen i arbetet och förverkliga din inre potential. Och ifall du inte har tid, så kan du använda andras tjänster för att göra dina bisysslor: fler sysselsätts och staten kan inbringa mer skattemedel. Detta är förstås en karikatyr, men den slår överraskande nära den politik som drivs i Finland. Göd ekonomin, konsumera tjänster!
Vad som sker är att det uppstår en hierarki på arbetsmarknaden. Plötsligt går arbete från utmanande och kreativt till sysselsättande, och i värsta fall aktiverande. En grupp arbeten, de så kallade struntjobben, blir stödfunktioner för andra självförverkligande jobb. Vi ska göra karriär, men de omkringliggande strukturerna som måste finnas för att nå målet diskuteras sällan och särkilt de lågbetalda snuttjobben förtigs i idealiserandet av arbetspassionen.
