Personen utan ölburken i handen betraktas direkt som något skumt, som personen som kommer att komma ihåg de där pinsamma snilleblixtarna och tafatta flirtförsöken. När alla är fulla kan de åtminstone låtsas att ingen kommer ihåg något av allt det pinsamma efteråt. Men den nyktra kan liksom inte låtsas.
Det hör till att supa under studietiden. Det är något som bankas in från första dagen, första sitsen, gulisintagningen, hemmafesten. Och visst, det är ett väldigt effektivt sätt att lära känna sina medstuderande på. Det är dessvärre det enda sättet. För visst, nationer och ämnesföreningar är väldigt bra på att också ordna andra evenemang, allt från teater till megazone till joggingrundor men de här evenemangen tenderar att ordnas efter att alla gulisevenemang och första fester stökats undan. Efter att alla redan lärt känna varandra, grupperat sig och hittat sällskap. Personen som tackat nej till ölen och vinet är då direkt i ett annat startläge i det sociala sammanhanget än de som supit tillsammans på en efterfest.
Den som inte dricker förväntas alltid förklara varför hen inte dricker. Det ska finnas någon särskild anledning samtidigt som en föreläsning nästa dag eller en tent i övermorgon inte räcker som svar. För alla andra dricker, ”och vi ska också på den där tenten ju!” Att ens behöva komma med svepskäl för att inte dricka eller hålla sig till en mindre mängd känns oförståeligt och tråkigt.
Tanken är inte heller att den här texten ska vara någonslags högstadielärares predikan om att all alkohol borde tömmas ner i lavoaren eller att sitsar borde förbjudas. Men det kanske är dags att vi alla ser över alkoholnormen som även vi själva som studerande upprätthåller och inte skratta till och erbjuda en snaps nästa gång någon säger nej tack.
