Identitet är att se sig i spegeln på morgonen och säga ”Hej. Där är du. Idag igen”./ Identitet är att göra om det, samma kväll, dagen efter, ett år senare, tio år senare./ Hej. Där är du. Idag igen.
På Åbo poesidagar uppträder estradpoeten Nino Mick med ett längre material än vad hen framfört tidigare. Då ett Poetry Slam-uppträdande vanligtvis håller på i cirka tre minuter är Snart går du över gränsen en halvtimme lång hybrid av monolog och slampoesi.
– När jag kör poetry slam gäller det att vara ganska koncis. Men nu har jag mitt halvtimmes långa uppträdande, eller föreställning, eller monolog – vad ska jag kalla det? Jag har ingen koll på genren egentligen. Det är inte ett skådespel fast jag har en viss scengestalt, allt är ändå om mitt eget liv. Jag klär mig egentligen i rollen av mig själv.
Det är svårt/det är så jävla svårt/att berätta om nån som jag skjutit ifrån mig/så länge/Det är svårt/ det är så jävla svårt/ för alla andra har berättat så mycket om henne
Snart går du över gränsen, poesimonologen, är identitetssökande genom och bakom heteronormens snår. Om försök att göra upp med det förflutna som för alltid kommer att vara en del av jaget.
– Jag har vuxit upp i ett frikyrkligt sammanhang och referenser till tron och Bibeln finns ofta i mina texter. Förtrycket och skammen och frågorna. Att inte passa in.
Det blev komplicerat väldigt snabbt/ och jag kan fortfarande inte utreda/ om du är min förövare/ eller om du bara har riktigt jävliga vänner
– Det är egentligen en ganska kort tid jag har varit borta från kyrkan. Ett par-tre år. I början ville jag bara glömma allt, inte ha något med religion att göra och bara lämna allt bakom mig och starta om. Men det går ju inte. Och kanske vill jag det inte heller.
Love bor i ett studenthem, ett stort hus från ett annat sekel. Hen vaknar varje morgon och känner historiens vingslag, röster från förr. Det har bott människor som oss här i nästan hundra år. Sjuksköterskestudenter, psykologstudenter./ Så många händer har isolerat dom här väggarna med drömmar om att hela andra./ om att rädda världen/ jag kände mig hemma direkt/ jag kommer från en släkt av helare/ men det sa jag inte till Love förrän långt senare
Det var en klasskompis som tog med Nino Mick för att kolla på estradpoeter i Göteborg. Nu är Nino regerande svensk mästare i Poetry Slam och har fått sätta sina psykologi- och serietecknarstudier åt sidan för att ha tid med alla uppträdanden och för att kunna skriva.
– Jag började med estradpoesi för att jag ville utmana mig själv. Jag har alltid gillat att skriva och har börjat på en massa texter som jag inte avslutade. Att skriva estradpoesi är en form som passar mig bra. Ofta går jag och tänker på idéer under en lång tid utan att skriva ner dem, men när jag väl sätter mig ner och skriver så kommer texten.
Nino berättar att hen inte läste poesi som yngre men att hemmet hade mycket skönlitteratur som hen ägnade tid åt. Hen har själv tryckt en samling med sina Poetry Slam-dikter, konsten att trycka själv är ett plus med en serietecknarutbildning. Nino räds ändå lite över tanken att ge ut lyrik i skriftform.
– Det är en läskig tanke. När jag själv framför min poesi har jag kontrollen över orden, betoningarna. När den är i skriftform tappar jag kontrollen över min egen text. Tolkningsmöjligheterna ökar, vilket är fascinerande men ändå lite skrämmande.
I början av sin monolog säger Nino att materialet kan vara tungt för en person som själv gått igenom liknande saker i sitt liv och att hen gärna diskuterar om det efteråt, ifall någon känner för det.
– Jag har framfört poesimonologen en gång tidigare, då för en publik med många hbtq-ungdomar där många delade mina erfarenheter om psykisk ohälsa och religiös uppväxt som de brutit upp från. Där krävdes det en diskussion, vi pratade en lång stund efteråt. Det behövdes.
du har så vackra ögon, sa jag sen/ och menade mest att dom var så bra/ att spegla sig i/ men det sa jag inte förrän långt senare
Förebilder för hbtq-ungdomar är det ont om, speciellt för transpersoner. Det är något som Nino fått märka även i den respons hen får av sin publik.
– Att ha någon som delar samma upplevelse är så viktigt, speciellt när en är normbrytare. Att kunna se att en inte är ensam. Hitta någon som kanske känner lika eller att bara veta att den kommer att förstå en.
Självbild är föreställningen jag har om mig själv/ Föreställningen jag gör av mig själv./ Hashtag selfie.
På skärmen bakom Nino finns tidvis gamla självporträtt, som hen tagit sedan tio år tillbaka samt sms med den likasinnade vännen Love som får en central roll i poesimonologen.
– Jag hoppas att jag som estradpoet som delar med mig av mina upplevelser om mitt liv kan vara en förebild. Jag delar med mig om min uppväxt, könsidentitet, lyrik, bdsm, småstadsliv, aktuella händelser och mitt hela jag, det intersektionella som blir jag, de alla olika delarna och erfarenheterna som gör oss till hela människor, inte enbart transpersoner eller brunhåriga eller studerande.
vi växte upp utan speglar, båda två/ men det fatta jag inte förrän senare
I sin poesimonolog använder Nino en lätt scenografi: en stol, en väska och en spegel riktad mot publiken. Via den för hen en dialog med Love.
– Grundtanken med spegeln var att jag via den kunde prata med Love och möta min egen och Loves blick. Men när jag för första gången använde den på scenen insåg jag att jag ju kan möta publikens blick via spegeln, och då blir innehållet på min och Loves samtal någonting helt annat. Vems blickar möter jag egentligen?
Det finns tre kategorier: Dom friska, dom sjuka, och konstnärssjälarna./ Dom sjuka är det synd om, dom friska är bara/ och konstnärssjälen är en sjuk som hittat sin röst/ och sen nån som lyssnar.
De kursiverade texterna är citat ur Nino Micks poesimonolog Snart går du över gränsen! Läs mer om Nino på ninomick.se
Artikeln uppdaterad 31.5.2022 kl. 11.51. Originalförfattaren har försvunnit från våra arkiv. Vet du vem som skrivit artikeln, kontakta gärna redaktionen.
