Hoppa till innehåll

TTIP + investeringsskydd = kollektivisering av risker?

Elias Vartio skriver om TTIP. Foto Julius von Wright

Härom veckan deltog jag i ett diskussiontillfälle organiserat av Discussing World Politics, ett beundransvärt initiativ av en grupp internationella studerande vid Helsingfors universitet. Sedan förra hösten har de två gånger om månaden arrangerat fria diskussioner med väldigt varierande ämnen. På agendan stod denna gång EU:s och USA:s frihandelsavtal vars förhandlingar ännu är på gång. Målet är att dra hem förhandlingarna ännu under Obamas tid. Professor MARTTI KOSKENNIEMI, direktör vid Erik Castrén institutet stod för kvällens reflektioner och insikter. Själv blev jag på många vis klokare gällande det transatlantiska frihandelsavtalet (även känt som TTIP) och dess kontroversiella investeringskyddsmoment.

Själva fria handeln i frihandelsavtalet TTIP är säkert i grunden en mycket välkommen utveckling. Men djävulen finns i detaljerna. Som en del av avtalet har man även haft investerarskydd på agendan. Konceptet är bekant från postkolonialistiska bilaterala avtal mellan industriländer och utvecklingsländer, då investeringarna i utvecklingslandet garanteras av ett skiljedomsförfarande vid eventuella konflikter. Baksidan av detta är att konceptet verkar bygga på en förvandling av investerarnas politiska risk till en ekonomisk risk för politiker, vars borgsmän skulle då vara vi – folket, samhället och skattebetalarna. Enligt det kontroversiella förslaget, skulle tvister mellan medlemsländer(lite oklart om det är EU som helhet, eller enskilda stater) och företagen (som känner sig kränkta) behandlas enligt skiljedomsförfarande istället för i de nationella domstolarna. Vad skulle det betyda i praktiken?

Tvister löses av skiljedomare

Avtalet är inte ännu i kraft, men det finns gott om bilaterala frihandelsavtal som använder sig av samma förfarande. Som sagt har dessa avtal typiskt gjorts mellan ett industriland och ett utvecklingsland – då det möjligtvis funnits en viss brist i förtroendet på det andra landets rättsliga institutioner. Då tvister uppkommit har då tre skiljedomare samlats för att reda ut fallet; ena har då valts av staten, ena av företaget och den tredje i samförstånd mellan parterna. Systemet innebär många märkligheter. Exempelvis av alla fall som avklarats har endast 15 personer stått för hela 54 procent av besluten. Det finns väldigt få som tror på det nuvarande systemet, men ändå förhandlar vi seriöst om att ta med det i det mest omfattande frihandelsavtalet som mänskligheten hittils beskådat.

Effekter av investeringsskydd

Vill vi då verkligen underkasta vårt demokratiska beslutsförfattande – så som skapande av ny lagstiftning – till människor som inte har något med oss att göra? Visserligen, medan skiljedomstolen aldrig kan påstå att besluten i vår riksdag är olagliga så kan de ändå – lite i stil med Europeiska människorättsdomstolen – komma fram till att den nya lagstiftningen står i strid med det internationella avtalet och därav borde staten bjuda på en skälig/full kompensation för förlusterna (naturligtvis är även kompensationens omfattning en internationell tvistefråga). Om en stat blir dömd, kan privata företag sedan kräva domstolar i så gott som vilket annat land att frysa den ifrågavarande statens finanser och tillgångar för att komma åt ersättningen. Detta öde har bland andra Slovakien och Argentina fått gå till möte.

Det finns mycket mera detaljer som skulle tåla mera dryftande. Men sist och slutligen handlar det om vi än en gång vill förvandla den politiska risken som investerarna idag ska bära då de gör sina kalkyler, till en ekonomisk risk för våra politiker. Vill vi verkligen att våra politiker i sina beslut ska distraheras ytterligare från verkligheten och istället behöva vara rädda om vad ett par företagsjurister och tre skiljedomare kunde hitta på med investeringskyddet i avtalet? Är inte fallenheten för vår AAA-status nog? Har vi inte redan sett tillräckligt av de negativa följderna av misslyckade eller ogenomtänkta privata investeringar. Vill vi verkligen uphöja statusen av denna dumma praxis till en regelrätt regel, ett bindande avtal med ödesdigra följder?

P.S.

Bland de som debatterar tycks det finnas meningskiljaktigheter om avtalets positiva effekter. För avtalet med sig 500 euro mera per hushåll varje år i diverse besparingar och ökade intäkter? Eller handlar det om en engångsbetalning som förtjänas på loppet av tjugo år? Jag har inget svar på dessa frågor, men det gäller att följa med i debatten även framöver.

Förra månaden rörde STBL:s panelfråga TTIP-avtalet. Se på www.stbl.fi vad EU-valskandidaterna svarade.

Vad tycker du?