År 1998 grundades ”Stop töhryille”-projektet av Helsingfors stad. Projektet innebar nolltolerans mot graffiti och mycket mer. Budskapet var entydigt, man skilde inte på gatukonst och klotter, allt var klotter och skulle tvättas bort så snabbt som möjligt. Som projektledare fungerade Mikko Virkamäki.
”Stop töhryille” strävade inte bara efter att städa staden, utan även att påverka den offentliga opinionen gällande gatukonst. Detta gjordes i samband med tidningen Siisti stadi som skickades till hushållen. Tidningen presenterade teorin om att graffiti i gatubilden har en direkt koppling till brottslighet. Det skrevs att en ung människa som målar är benägen att senare begå värre brott. Därtill illustrerades skräckscenarion i stil med: idag kan det hända att det finns en graffitimålning på ditt trevliga förortsköpcenter, men imorgon står där en invandrare och säljer crack. Du vill väl inte att dina barn skall köpa crack?
”På den tiden förstod man inte att banda in telefonsamtal, men det borde vi ha gjort. Det var fråga om rena rama hot”
Portteorin som ”Stop töhryille”-projektet inspirerades av är känd som den så kallade ”Broken Windows”-teorin som sammanställdes år 1982 av de konservativa amerikanerna James Wilson och George Killing. Denna publicerades aldrig i en vetenskaplig tidskrift utan användes främst efteråt som ett politiskt slagträ. New Yorks polisdirektör Jack Maple förkastade teorin på 1990-talet.
”Att tro på teorin är rentav sorglig. Våldtäktsmän och mördare flyttar inte till en annan stad ifall de märker att graffitin håller på försvinna från metron”, sade Maple.
Konfrontation med Kiasma
År 2000 valdes Helsingfors till Europas kulturhuvudstad och Kiasma ordnade en Hip Hop-orienterad festival vid namnet URB. Denna gav graffiti erkännande som konstform och en plattform i centrum av Helsingfors vilket varken byggnadsverket eller Helsingfors stad var förtjusta över. Virve Sutinen var under URB-festivalen chef för Kiasmas gästspelscen och fungerar nuförtiden som ledare för dansens hus i Stockholm.
– Efter att vi berättade för allmänheten att vi ordnar ett graffiti-evenemang började telefonerna ringa. Bland annat Mikko Virkamäki ringde helt förbannad och skrek i telefonen. På den tiden förstod man inte att banda in telefonsamtal, men det borde vi ha gjort. Det var fråga om rena rama hot, säger Virve Sutinen.
Därtill skrev biträdande stadsdirektör Ilkka-Christian Björklund ett uttalande där han dömde evenemanget. Även polisen kontaktade Sutinen och rekommenderade att all litteratur kopplad till graffiti dras bort från muséets bokhandel.
År 2008 avslutades projektet och en stor demonstration vid namn Töhryfest ordnades i Helsingfors. Demonstranterna krävde bland annat ett slut på nolltoleransen och väktarvåldet.
Lady Crew – tjejer som målar
Sex år efter att ”Stop töhrylle”-projektet avslutades är sociologistuderande Leena Alanko i Södervik. Hon är medlem i Lady Crew, ett lösryckt och informellt tjejgäng som målar graffiti. Gruppen grundades efter ungdomscentralens workshops. Alanko har ritat och målat sedan ung ålder men fick en ny gnista då hon fann graffitin.
– Det fanns ett stort behov för en sådan här grupp. Graffiti är mansdominerat och många har upplevt att ribban för att engagera sig varit hög. Nuförtiden finns Lady Crew inte egentligen mera, men via en facebookgrupp kommer vi överens om när vi träffas för att måla, säger Alanko.
Att det finns lagliga graffitiväggar väcker diskussion om hur man definierar graffiti. Alanko håller med om att det finns en viss problematik med det hela, men Helsingfors stads nya riktning är rätt, den öppnar möjligheten för lagligt målande och attityderna till graffiti har blivit positivare.
Anna Seppälä, även en medlem av Lady Crew, är ursprungligen bildkonstnär men har målat i två år bland annat tillsammans med sin son.
– I rollen av bildkonstnär är man så jävla bunden vid att sätta mål, uppnå resultat och göra nåt fint. Det är väldigt befriande att måla ute och få måla vad man vill utan att behöva tänka på hela det där strulet med stipendieansökan och så vidare.
Seppälä tror att toleransen för graffiti går i vågor, nu är det rätt bra och nya lagliga väggar byggs hela tiden, men det kan även ändras beroende på vem som sitter i stadsfullmäktige. Förhoppningsvis skulle man i framtiden befria gråa elskåp, lyktstolpar och tunnlar till graffiti.
Julia Hiltunen blev i sin barndom inspirerad av graffitimålningar i Kvarnbäcken som då var olagliga. Hon ser det positiva i resan som graffitti gjort från gatan till gallerierna eftersom många gamla writers nu får erkännelse för sin konst. Hon minns även ”Stop töhryille”-projektet.
– Tack gud att det där projektet är slut, nolltolerans är helt löjligt och kunde jämföras med förbudslagen, säger Hiltunen.
En annan medlem i Lady Crew som inte vill uppge hennes namn för denna artikel säger att graffitti för henne fungerat som terapi, det har hjälpt att klara sig i tider då allt varit åt helvete. Som tjej har det dessutom varit svårt få sällskap som graffitimålare, det känns som om ens kön skulle ha synats mer än ens konst.
Hon nämner även att trots att ”Stop töhryille”-projektet är slut sker det ännu oproportionell misshandel av graffittimålare.
– I Melbourne och London tolereras graffiti i tåg- och metrotunnlar. Det gör resan till jobbet mer intressant, jag förstår inte varför man inte kunde pröva på något liknande i Helsingfors.
Helsingors nya förhållande till graffitti
Under ”Stop töhryille”-projektet förargade sig projektledare Mikko Virkamäki över så kallade dubbla budskap som sändes om graffitti. Till de värsta sympatisörerna, enligt Mikko Virkamäki, hörde ungdomscentralen – i synnerhet dåvarande ledare Lasse Siurala – och kulturfolket. Många i Lady Crew, t.ex. Leena Alanko, skulle antagligen aldrig börjat måla utan ungdomscentralens workshops.
I början av år 2010 belönades Söderviks graffittiväg till årets kulturhandling av Helsingfors kulturcentral och den femte juni öppnar en ny graffitivägg i Nordsjö. Samtidigt finns det graffitimålare som har skulder för tio år framåt och målare med långvarigare fängelsestraff än våldtäktsmän.
Pingback: Studentbladets sommarnummer - Studentbladet