KAJ. Humor. Av män. Österbottniska män. Men inte Kaj Korkea-aho. Nähä, utan Vöråkillarna Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård.
– Namnet är ju inte så smidigt. Om vi vetat att vi kommer att bli så kända i Österbotten hade vi kanske tänkt om, säger Axel och syftar till en ovetande medelanderssons eventuella parallell till författar- och Pleppo-Kaj.
KAJ har uppträtt med humor- och musikshowen Pjäs elo pjas på Wasa teater sedan februari. Tre föreställningar var den ursprungliga planen, men den massiva efterfrågan fick teatern att öka antalet föreställningar både en och två gånger. Tjugofyra slutsålda föreställningar på Wasa teaters stora scen var inget KAJ-killarna väntade sig, men nu är det verklighet: Pjäs elo pjas spelas fram till mitten av maj.
Alla i Pampas tycks veta vem KAJ är. Som Studentbladets journalist hade jag svårt att få en intervju med killarna, och blev först nobbad till förmån för Yle. Även att ta in sig på den smockfulla föreställningen krävde en del arbete, men jag lyckades lura in mig i teknikerbåset. Jag kan inte annat än undra vad det är jag kämpat så hårt för att uppleva.
Det är tre unga män i gröna teskjortor. De berättar anekdoter och sjunger sånger på dialekt. Folk skrattar och applåderar i otroliga mängder och jag känner mig mer helsingforsisk än någonsin. Som tur har jag förberett mig genom att fråga artisterna om tre förstahjälpsknep för att få en nylänning som inte bott alltför länge i Vasa att förstå sig på föreställningen.
Det första tipset är att känna till att Ulla-Maj Wideroos är en österbottnisk politiker. Det andra är att förstå att alla österbottningar fått sin beskärda del av spelmansgillen. Och så ska man veta att sommarteater är stort i Österbotten, och att det för det mesta ser likadant ut, rådger KAJ-gruppen.
– Det är tidigt nittonhundratal. Drängen och pigan blir tillsammans, nån blir arg, nån dör, nån emigrerar till Amerika och tar livet av sig, summerar Jakob en typisk sommarteaterföreställning.
Med hjälp av dessa tips känner jag mig mer inkluderad. Publiken är österbottnisk, men flera av skämten är ankdammsuniversella med varje ung ankas barndomsidoler Sås&Kopps gröna och röda män i spetsen. Ju längre in i showen vi kommer, desto bekvämare känner helsingforsiskan sig. Skämt och anekdoter varvas med låtar om Bobil som tvistar med benprotes, skraplottslycka och pollenallergi samt den snart ett år gamla publikfavoriten Heimani i skick.
– Vi gör parodi på österbottniska fenomen, men samtidigt är det en hyllning. Vi har hela tiden glimten i ögat, säger Jakob.
– Österbotten präglas av en stor självironi. Det är viktigt var man kommer ifrån och så vidare, men man kan ändå vara väldigt självironisk, säger Axel.
Jag återger en fjortonårig innerhelsingforsares reaktion på Heimani i skick – han trodde att musikanterna framförde allvarliga raggningstips genom att sjunga att man får brudar med ”brysthår och nager hektar” (skog).
– Man får tro he om man vill, säger Axel. Är man tillräckligt långt ifrån så ser man kanske inte ironin.
Mot slutet av föreställningen har vi inte mera Kevin, Axel och Jakob på scen. Drängen Mats och hans käresta smyger in och bedyrar varandra sin kärlek. Hon väntar barn. Men aj! Då kommer hennes far godsägaren in, med fallande lösmustasch, och förbjuder kärleken. Naturligtvis slutar allt detta i emigration och självmord i Amerika. Alla, inklusive journalisten, kiknar av skratt.
Efter föreställningen får KAJ stående ovationer av en publik som utstrålar lycka. De klappar taktfast in humorgruppen flera gånger och då KAJ lämnar scenen börjar jakten på autografer.
Trots framgången på Wasa teater och en hel del uppträdanden under flera års tid bedyrar killarna att de inte blivit höga i korken. De säger att KAJ fortfarande består av tre kompisar som vill göra musik och humor tillsammans.
– Det började som ett skämt. Och det är det fortfarande, men ett mer välpolerat och inarbetat skämt, säger Jakob.
– Vi behöver inte vara rädda för att något skivbolag kommer och river i oss. Det kommer inte att hända, och det är ganska skönt, säger Axel.
Finns det lustigt många österbottniska humorkillar?
– Det finns en viss humortradition i Österbotten. Revykulturen är utbredd, men revyerna spelas oftast en eller två månader på vinterhalvåret och folk behöver skratta året om, säger Kevin.
– Om det är något som fattas så ska man laga det själv. Det finns en lucka att fylla, säger Axel.
– Allt ska vara heimlaga, säger Jakob.
Kan spela för alla
KAJ har även gjort ett par uppträdanden utanför Österbotten. Med lite ändringar skulle de kunna tänka sig att rikta sig till en finlandssvensk publik.
– Alla skämt skulle gå att omarbeta. Refrängerna skulle tappa en del av charmen, men våra skämt är inte dialektbaserade, säger Axel och funderar vidare: Det är bekvämt på hemmaplan, men också spännande att utöka. När KAJ ska spela i Korsnäs vet alla om det, men situationen skulle vara lite annan om vi hade ett uppträdande i Gumtäkt.
Inför en bredare publik skulle också tilltalet till publiken vara annorlunda.
– Då säger vi inte ”vi” utan jämför mellan folk från olika ställen. Man har olika jåånor(vanor), språk och tankesätt som går bra att driva med, säger Kevin.
Alla tre studerar för första året i Helsingfors; Axel journalistik, Kevin och Jakob film och teve. Det blir en hel del snurrande på 450-kilometerssträckan mellan studiestaden och showstaden.
– Nyligen blev en inlämningsuppgift inte blev bedömd för att jag lämnade in den för sent, säger Axel med en axelryckning och fortsätter: Men att hej, förlåt, jag var upptagen med ti skriv en föreställning.
– KAJ är första prioritet i tankeverksamheten, säger Kevin.
– När andra funderar på vad de ska göra på veckoslutet så funderar vi på nya skämt och låtar, fyller Jakob i.
För det mesta går showlivet ändå bra ihop med studierna.
– Det är aldrig tungt att dra shower, det är bara resandet som kan bli tungt, säger Axel.
Olika men ändå lika
En av de största skillnaderna mellan livet i huvudstaden och Österbotten är enligt KAJ-gänget att det i Österbotten ligger en större stolthet i att göra saker själv.
– Ska man måla sitt hus så nog satan målar man sitt hus själv. I Helsingfors gör ingen något själv, man ringer till någon som kan saken bättre, säger Axel.
För att stärka sin tes berättar killarna om en lägenhetsvisning i Helsingfors. Ägaren hade bråttom vidare, eftersom han beställt en skogshuggare till sin gård. Killarna tänkte att det var frågan om en ”stor avverkning med maskin och allt – men nähä, det var två björkar som skulle fällas”.
– Jag skulle ha fällt två björkar själv då jag var tio år, om jag så dött på kuppen, säger Axel bestämt.
Men mycket är också gemensamt. När KAJ sjunger att man ska ha några hektar skog för att få brudar handlar det egentligen om en attitydfråga.
– Att man har heimani i skick innebär att man vet vad man har, mår bra och har ordning på sitt liv. Det går att applicera på vem som helst, var man än bor, säger Axel och de andra nickar andäktigt.
Man är alltså inte dömd till ett evigt utanförskap om man är född utan dialekt?
– Är man glad och vill vara med så får man nog. Välkommen med bara, säger Kevin.
Efter intervjun ska KAJ vidare för en fotografering för en österbottnisk skogsvårdsförening, som har Heimani i skick som promovideo. Det är verkligen fullt upp.
– Vi har ju varit i Strömsö, så vi har gjort nästan allt, säger Jakob. Och Landsbygdens folk har gjort intervju. Då vet alla.
– Nu är det bara Kyrkpressen och Kuriren kvar, kvitterar Axel.
Artikeln uppdaterad 31.5.2022 kl. 11.28. Originalförfattaren har försvunnit från våra arkiv. Vet du vem som skrivit artikeln, kontakta gärna redaktionen.
