I Finland görs inte filmer om studielivet. Eller ja, ett par har kanske gjorts. År 1970 utkom filmen Jussi Pussi av Spede Pasanen. I huvudrollen ses Vesa-Matti Loiri – en ung och charmig studerande som beundras av fakultetens kvinnor. Jussi Pussis bästa kompis är Taneli Huurre (Simo Salminen), en doktorstuderande i sociologi vars avhandling behandlar kön och sexualitet. I filmen bekantar sig Huurre med sexualitet främst på teoretisk nivå.
Sju American Pie-filmer räcker inte
På andra sidan Atlanten finns en massiv industri för filmer om studielivet, så kallade collegefilmer. I centrum av handlingen står ofta ett gäng väldigt vackra ungdomar (observera den obligatoriska sixpacken för killar). Någon heter Brad eller Jack och händelserna behandlar det mesta som kan hända under ett studieår – förutom själva studierna. På varje fest används röda plastmuggar.
Men hur kommer det sig att USA massproducerar filmer om studielivet? Hur beslutar man sig efter American Pie 7:an att nej fan det räcker inte, vi behöver en åttonde? Enligt Jussi Mäkelä, som jobbar på Disney och har gjort en lång karriär inom filmdistribution, är marknaden i USA betydligt större än i Finland.
– En amerikansk lågbudgetscollegefilm kan lätt tjäna två eller tre gånger så mycket som den ursprungligen kostat. Som skådespelare använder man sig av amatörer eller okända namn vars löner är anspråkslösa, säger Mäkelä.
Inget för finsk marknad
Pengar är en orsak varför det finländska studielivet sällan filmatiseras. En annan kan vara finländarnas lathet och intelligens, säger Mäkelä.
– De finländare som regelbundet tittar på film på biograf är relativt sofistikerade. Det är svårt att lura dem med marknadsföring. Finländare känner snabbt igen om det är fråga om skit – kanske till skillnad från amerikanen, säger Mäkelä.
Däremot är smak och intelligens relativt. Kritikern Kalle Kinnunen skrev om Timo Koivusalos film Sibelius till tidningen Basso i sektionen ”Elämää Sairaimmat elokuvat” där han recenserade de värsta filmerna han sätt. Men vad hände? Finland gillade filmen och Sibelius fick nästan 300 000 åskådare.
Ifall det inte finns en marknad lönar det sig inte heller att göra b-filmer. Finländare går betydligt mer sällan på bio än danskarna, svenskarna och norrmännen.
– Finland har en stark tv-tradition. Yle har alltid visat mycket filmer, delvis eftersom det varit billigare att köpa in amerikanska filmer än att producera egna. Reklam-TV kom till Finland redan på 1950 talet medan det dröjde ända till 1980 talet i de andra nordiska länderna, säger Mäkelä.
Filmproducentens liv i Finland är allt annat än en dans på rosor. Mäkelä säger att få blivit förmögna medan konkurser sedan 1980-talet varit mer regel än undantag.
Sedan 1960-talet ser finnar hellre på filmer som präglas av misär, pessimism och lidande, man vill visa att det finns människor som inte har det så bra, med undantaget av Spede Pasanen
Collegefilm är inte nog melankoliskt
Trots att en film skulle vara bra och hyllas av kritiker räcker det inte i sig. Filmen Korso som delvis behandlar studielivet hade premiär den 28 februari i år. Den berömdes av kritikerna och fick mycket uppmärksamhet i medier, men under premiärveckoslutet sågs filmen av anspråkslösa 10 000 åskådare.
– För finsk ungdom är ribban högre att gå och se en inhemsk ungdomsfilm än en utländsk, säger Mäkelä.
Film- och tv-forskare Veijo Hietala säger att konstfilmer, och filmer som enligt kritiker har relevans, ofta tar tag i tunga ämnen som behandlar sociala orättvisor. Collegefilmer och komedier präglas däremot av en viss positivitet som även avspeglar ett amerikanskt tänkande om att i slutet förlorar de onda och allt blir bra.
– Sedan 1960-talet ser finnar hellre på filmer som präglas av misär, pessimism och lidande, man vill visa att det finns människor som inte har det så bra, med undantaget av Spede Pasanen, säger Hietala.
Sara Eneholm-Hielm, filmkritiker vid Hufvudstadsbladet, säger att orsaken till varför collegefilmer inte får pris i Cannes eller beröm av kritiker är att de ofta innehåller stereotypier och klyshor. Kritiker vill däremot se någonting nytt och enastående, inte ungdomar som skriker ”Spring break!”.
De college filmer som däremot blir hyllade av kritiker utmärker sig ofta med välskrivna dialoger och vild humor som Super Bad och Animal House, säger Enholm-Hielm.
Veijo Hietala säger att vissa filmer lyckas smälta ihop genren av ungdomskomedi i collegeanda med ett konstnärligare perspektiv, exempelvis George Lucas med filmen American Graffiti. Ifall en kändare regissör gör en collegefilm bedöms den på ett annorlunda sätt.
Finland behöver myter
Men tillbaka till frågan, varför görs det inte filmer om studielivet i Finland? Hietala säger att det finska studielivet sist och slutligen varken är spännande eller mytomspunnet. Det finns inga bystiga cheerleaders (ja, i filmerna är de alltid väldigt bystiga) och ingen spring break. Traditioner, som även blivit kända i Europa, gör den amerikanska college filmen mer trovärdig.
Sara Enholm-Hielm säger att en orsak till varför just det amerikanska studielivet har bra förutsättningar för filmatisering är att livet på campus är avlägset och isolerat.
– Ungdomar som för första gången får pröva sina gränser och festa skapar bra historier. Dessutom är skildringarna i filmerna till viss mån realistiska. De som varit i USA vet att bilden av ungdomar som sitter och läser på gräsmattor, hemliga sällskap och gamla universitetsbyggnader med historia och traditioner är sann.
Bruckheimers senaste filmer är skit och floppar
Då det kommer till kritan inom filmproduktion handlar det sist och slutligen om att kunna förutspå vilken film som tjänar och vilken som inte gör det. Detta är vad Jussi Mäkelä jobbar med. Ändå säger han att det är ett förbaskat svårt jobb.
– Spielberg gör misstag, Lucas gör misstag och Jerry Bruckheimers fyra senaste filmer har inte bara varit skit utan också ekonomiska floppar, och han är trots allt den som ekonomiskt sett anses vara vår generations mest framgångsrika regissör, säger Mäkelä.
Filmbranschen är full av överraskningar. På 1980-talet gjorde Tapio Suominen filmen Täältä tullaan elämä som handlar om ungdomars liv i Gårdsbacka i Helsingfors. Skådespelarna var amatörer och filmen gjordes med en liten budget. Filmen blev en succé med över trehundratusen sålda biljetter. De första åskådarna var skådespelarnas kompisar och kompisars kompisar. Maarit Lallis Kohta 18 som handlar om ett ungdomars liv i Helsingfors upplevde delvis samma och belönades med tre Jussin.
Som sagt är nästa filmsuccé svår att förutspå, men nästa amerikanska collegefilm kommer antagligen att innehålla bland annat följande: röda plastmuggar, killar som skriker: Svep Svep Svep…, kärleksdrama som involverar en cheerleader och en spelare från fotbollslaget, pinsamma sexscener, och 26-åriga skådespelare som spelar 21-åringar. Antagligen kommer huvudpersonen att spelas av någon annan än Vesa-Matti Loiri.
