Försenad till sitt liv

Den nya uppsättningen på Studentteatern väcker känslor och tankar samtidigt som pjäsen är snyggt genomförd. I ett mörkmålat rum börjar allting med en tickande bomb.

Det bästa som någonsin hänt mig är en pjäs om osäkerhet, rädslor, kärlek och allmän mänsklig ångest. Med nio unga skådespelare skapar regissören Dan Söderholm scener som återger känslor som de flesta av oss har råkat ut för i livets bergochdalbana. Vardagliga situationsskildringar och surrealistiska koreografier i ett avskalat och svartmålat rum blir grunden för pjäsens uppsättning.

Fasaderna rasar

Känslorna i pjäsen gestaltas genom olika karaktärer och återgivningar från ett välbekant samhälle. En av scenerna utspelar sig på ett flygfält, var vi får träffa tre kvinnor som delar en ytlig vänskap. De går på sina möten och byter vant sina flyg. En dag rasar slutligen fasaderna och paniken slår till. ”Jag är sen till mitt liv”, säger en av kvinnorna förskräckt medan de kavajklädda medpassagerarna rusar förbi med sina väskor. ”Men jag har ingen biljett”.

Kaya Pakaslahti, Rahel Schöppenthau och Jessica Salo som tillsammans spelar den kvinnliga flygfältstrion återger den obehagliga känslan av att en dag vakna upp och inse att man är på fel spår livet. På flygfältet blir det klart för dem att varken kavajerna, tax free shoppingen eller de dyra middagarna inger lycka. Jessica Salos karaktär genomgår en panikattack och i nästa stund slussas vi in i en ny scen och en ny verklighet.

Hysterisk fullträff

När verkligheterna byter guidas publiken av en forskare, Titus Poutanen, som talar till åskådarna som om de var en del av hans projekt om mänskligheten. Han knyter ihop handlingen mellan scenerna och meddelar publiken om vad som sker i de olika verkligheterna. När scenen byter ger han plats åt nästa karaktär.

Bakom en mörkröd sammetsvägg sker scenbytena smidigt och när verkligheten skiftar får vi se Hedda Halinen återge en ensidig relation mellan en uppblåst plastdocka och en kvinna som söker efter kärleken. ”Jag förstår dig inte”, skriker Halinen till sin plastdocka till pojkvän, hugger honom med en gaffel och tömmer honom argt på luft. Det är både roligt och sorligt då Halinen med desperat blick fångar en hysterisk människas känslor och scenerna med plastpojkvännen hör till pjäsens bästa.

Instängd

I den sista scenen, som med sitt mörker knyter ihop föreställningen med pjäsens inledning, kan vi höra den tickande bomben igen. Som rädda labbmöss rusar svartklädda undersökningsobjekt omkring i det mörkmålade rummet och jag inser att vi är alla instängda i samma bur.

När pjäsen är över är det skymning och jag skyndar på stegen mot metrostationen i Sörnäs. Det är bråttom och jag vill inte bli försenad. På vägen ner mot rulltrapporna köper jag mig en biljett.