Till vår hjälp har vi ändlösa mängder konsulter, kändisar och ”certifierade” lifecoacher som hjälper oss att ta hitta mindfulness och balans.
I essän Itsestä kiinni i Ylioppilaslehti (2/2014) jämför Oskari Onninen ypperligt självhjälpshysterin med energidrycker: det finns något falskt, och till och med farligt i de båda. Och framförallt, skriver Onninen, är det två saker man tyr sig till då man måste vara så produktiv att man inte har något annat val.
Självhjälpskulturen spelar på idén om den inre kraften: att med en postitiv inställning är allt möjligt. Populärpsykologin och coachingen erbjuder lätta lösningar – i form av punktlistor, 10-stegsmodeller, pyramider – på inte alltid okomplicerade problem.
Framförallt spelar självhjälpen på den liberalistiska marknadsidén att du styr (läs: är ansvarig) för ditt eget liv. DU ska bli en vinnare, DU ska skapa ett varumärke av dig själv.
Och ännu värre – i ett självhjälpsparadigm ifrågasätts eller kritiseras inte samhällets påverkan och ansvar – för det finns helt enkelt inte. I självhjälpens värld finns inte strukturer, bara den inre kontrollen. Och tar man upp strukturella problem anklagas man för negativitet. ”Vad är samhället? Det är vi. Det är du och jag. Det finns inget abstrakt samhälle. Där ligger vanföreställningen: att någon tar hand om oss. Det finns inte”, säger psykologen och coachen Ilona Rauhala i ett samtal med Onninen.
Just så, i samhället har vi bara individer som strävar efter framgång. Vi har skalats ner till ett skelett av LinkedIn-profiler, sammanfattar Onninen. Självhjälpen har gått från populär litteratur, till att få stöd från den amerikanska positiva psykologin till att landa i politiska tal om välfärdssamhället.
Inte bara president Sauli Niinistös kampanj Helt vanliga saker mot utslagning av unga (”Ni kan någon gång dricka kakao och äta bulla tillsammans”) anspelar på självhjälpsmantrat, utan även Jyrki Katainens beställda rapport av Pekka Himanen drar många slutsatser utgående från den positiva psykologins huvudbudskap: var lycklig, och allt löser sig.
Katainen ska få ett litet plus i kanten för att inkludera andra än ekonomer i välfärdsbygget (på 60-talet följde man långt sociologers skisser för uppbyggandet av välfärden), men att applicera självhjälpstänket på samhället i stort bereder endast väg för liberalismens framfart.
