Hanna-Pirita Lehkonen och jag träffas en fuktig vintermåndag på Sarjakuvakeskus, som är ett självständigt kulturcentrum på Tavastvägen mitt bland Arabias tegelhus, parker och busshållplatser. Sarjakuvakeskus, eller Seriecentralen på svenska, har sedan starten 2008 erbjudit kurser för barn och vuxna, ordnat evenemang och blivit en viktig och central mötesplats för serietecknare landet runt.
Vi tar var sin kopp te och sätter oss ner på de gröna sofforna bredvid fönstret. Serieteckning, vad betyder det för dig?
– Serieteckning är en alldeles fantastisk konstform, det går att uttrycka så mycket känslor i både text och bild, behandla aktualiteter, ta upp problem. När jag gör serier så skriver och ritar jag samtidigt, de går liksom inte att skilja från varandra.
Lehkonen har medverkat i bland annat Hyi homoa!–serieantologin vars tema var finskhet och homosexualitet. Antologin såldes slut på en kort tid och nu planeras ett annat album som ska fokusera på lesbiska kvinnor. Antologin gavs ut av Team Pärvelö, konstnärsgruppen som Lehkonen var med och grundade 2007. Namnet och logon kommer från ett självpåhittat fantasymonster som är rund och blå och rätt så ofarlig.
Ett annat forum för serietecknaren är också bloggen sarjakuvablogit.com, som är en gratis portal för serietecknare. Vem som helst kan starta upp sin egen serieblogg där och varje månad är det någon som presenteras som månadens blogg för att få lite mer synlighet. I sina egna serier varvar Lehkonen vardagskomik med serier som behandlar depression, en sjukdom som Lehkonen själv har.
– Mest har jag roliga serier men jag tar ibland upp depression. Det jag vill säga med mina serier som handlar om depression är främst att personer som lider av det inte är lata eller oambitiösa utan att depression är en sjukdom som kräver vård.
Lehkonen får kommentarer på bloggen av människor som fått ett stöd via hennes serier.
– Jag får ibland kommentarer av människor som själva lider av depression och som skriver till mig om att det här är den första gången de berättar om det för någon när de skriver sina kommentarer till mig. Jag blir så glad över att mina serier kan hjälpa andra, att de via dem kan få mod att faktiskt berätta om sin depression för någon, även om det blir en anonym nätkommentar på min blogg. Men då känns det att jag faktiskt gör något viktigt för någon annan.
Olika kretsar
Utanför fönstret susar Helsingforstrafiken förbi och om en riktigt anstränger sig går det till och med att ana sig till några första vårtecken. En varm bris. Eller bara smulten snö. Vi dricker te och pratar vidare. Serietecknarkretsarna är enligt Lehkonen öppensinnade och välkomnande till alla, och serier har överlag gjort ett genomslag i finländska queera sammanhang.
–Många serier på till exempel sarjakuvablogit.com har ett queerfeministiskt tema. Våra kretsar drar till sig människor som är normbrytande, påverkare, ifrågasättande, sig själva.
Lehkonen har även vistats en del i animekretsar, som enligt henne är motsatsen till det hon vant sig vid i serietecknarcirklarna. På anime-evenemang har Lehkonen ofta reagerat på sexistiska skämt som blivit vardag både i animeserierna som bland fansen.
– Det finns massor med sexistiska referenser i anime, allt från att kvinnors kjolar flyger upp av vinden till män som av så kallat misstag ramlar på en kvinna och hans händer hamnar på brösten. Och det är även så här många skämtar. Tänker att det är okej och blir förolämpade och sura om jag eller någon annan säger till om det.
Lehkonen studerar vid sidan av serietecknandet till grafisk designer. Att kunna livnära sig på enbart serieteckning kan vara rätt så svårt i Finland. Om ett album går till tryckeriet är den vanliga mängden tryckta böcker 500 kopior.
–Problemet är ofta det att det är vi serietecknare som köper varandras album. Det är svårt att få dem att nå en större läsarkrets.
En serietecknares drömland är Frankrike, där seriealbum har en bred läsarkrets och många villiga förläggare. Enligt Lehkonen finns det bra möjligheter för en finländsk serieutgåva att nå den franska marknaden –så länge texten är på franska.
– Och då kan den tryckas i 10 000 kopior, som är den vanliga mängden för ett franskt seriealbum.
På det shackrutiga golvet inne i Seriecentralen går människor som kommit hit för att dricka en kopp kaffe eller köpa ett seriealbum i butiken, kanske för att gå på en kurs senare eller vara croquis-modell för kursdeltagarna. Den bortre väggen är ljusgrön och möblerna har varma färger. Serier på bordet, i hyllan, på väggarna. Men vad ska en ung serietecknare tänka på när hen sätter igång?
– Sluta planera. Ta pennan i handen och börja teckna och skriva. Det finns många som bara planerar hur deras stora fina album kommer att se ut men sen gör de aldrig det. När du väl har ritat din serie så har du redan gjort ett stort framsteg, mycket mer än om du bara skulle planera ditt album. Och om det blir skit så är det bara att göra om.