Hur lockar dessa partier sina väljare? Med bilden av en nationell familj och nostalgi, säger Cristian Norocel som har studerat högerradikala populismen ur ett genusperspektiv.
Högerradikala populistiska partier växer till sig i vaken av globaliseringen. De tar på sig en roll av att försvara folkets åsikter och värderingar. Folket i detta sammanhang är försåts de som passar in i en särskild form, bland annat då det gäller etnicitet, sexualitet och religion. Här är den vita heterosexuella mannen standard, som både infödda kvinnor och invandrare jämförs med.
Cristian Norocel har i sin färska avhandling från Helsingfors universitet analyserat metaforer som används av partiledarna för Sverigedemokraterna och rumänska Storrumänska partiet för att se hur dessa högerradikala populistiska partier bygger upp den nationella känslan.
I de två fallen jämför ledarna nationen med en traditionell familj, där mannen spelar en central roll i familjens sammanhållning och beskydd. I Rumänien identifierade Norocel partiledaren som den stränga paternalistiska fadern, medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson beskrivs som den konservative sonen. Positioneringen i familjen är aningen annorlunda, men ideologierna kännetecknas av samma värdekonservativa ideal.
– I Sverige uttalar sig politiker om den nationella familjen, men inte i lika tydliga paternalistiska termer. Det finns ett förälderideal, men inte i form av den stränge fadern. Däremot, i fallet Jimmie Åkesson, förkroppsligar han en form av vad jag kallar för en konservativ son i meningen att han motsätter sig etablissemanget som han beskriver ofta som föråldrad och oförmögen att förstå folkets vilja, säger Norocel.
Sannfinländarna blandar metaforiska utryck
Norocel har också analyserat Sannfinländarnas språk. Den finska högerpopulismen är tudelad mellan det rumänska och svenska fallet säger Norocel. Timo Soini tar en paternalistisk roll, men med inslag av moderna ideologiska ideal. Han föreställer en trygg, vis, manlig figur som är faderlig och som kan ta hand om familjen, det vill säga nationen, säger Norocel.
Sannfinländarna och Sverigedemokraterna får väljare både genom att vara protestpartier mot ”herrarna i huvudstaden”, eller det politiska etablissemanget, men också genom att ta in främlingsfientliga åsikter. Sverigedemokraterna får röster från väljare som tidigare stött socialdemokraterna i de små industriorterna runtom landet, men också moderaterna och centern särskilt i landsbygden och som har blivit besvikna av sina tidigare partier. I Finland steg Sannfinländarna också i popularitet i samband med partifinansieringsskandalen som slog hårt särskilt mot Centern.
Nostalgin lockar
Så vad är det då som lockar i den paternalistiska retoriken? I Sverige verkar Sverigedemokraterna ha lyckats monopolisera tolkningsföreträdet på begreppet folkhem, och använder det för att framkalla en idyllisk bild av det svenska samhället under 60-talet, en tid då ”allt var bättre”. Folkhemsbegreppet, trots sitt ursprung i 1800-talets högerkonservativa akademiska kretsar, blev en metafor för den socialdemokratiska strävan efter det moderna svenska samhället där alla som bor i landet gemensamt bygger upp välfärden. Sverigedemokraterna har däremot gett begreppet en välfärdschauvinistisk och främlingsfientlig omtolkning.
– Om man ska generalisera, så är det en viss nostalgi som lockar. Det var bättre förr, men med en viss modifikation. Vissa aktörer har försvunnit från beskrivningen av folkhemmet. Högerradikala populister hänvisar gärna till 60-talets folkhem, men i det hemmet fattas till exempel den finska och jugoslaviska arbetskraftinvandringen, säger Norocel.
Bilden som målas upp är ett folkhem i ett idylliskt och homogent samhälle. Det paketeras fint för att locka både de som upplevde folkhemmets 60-tal och de som känner att de gått miste om det.
– Då hade dem alla Volvo, vovve och villa. De som levde då blir nostalgiska och de som inte upplevde det övertygas ännu lättare om att de blivit ifråntagna något. Idag är otryggheten väldigt stor, så förstås då det samhället beskrivs så faller man lätt för det, säger Norocel.
Det finns en förklaring till varför dessa partier har möjlighet att omtolka etablerade begrepp i nationell politik. Enligt Norocel behöver högerradikala populistiska partier inte förklara sin ställning i vardagliga politiska frågor och fokuserar istället på att förmedla känslomässiga budskap med hjälp av metaforer. Men den populistiska tonen smittar också av sig till mer etablerade partier, som i Rumänien.
– I Rumänien har partiet Storrumänien haft ett betydande understöd en längre tid. Där används nationalitiska uttryck också bland socialdemokrater och liberalerna har börjat ha en alltmer kritisk inställning till minoriteter, säger Norocel.
Kvinnan inom högerradikala populismen
Den högerpopulistiska synen på nationen som familj bygger på en hierarkisk modell som gör den manliga dominansen en självklarhet. Konstruktionen av den nationella familjen med den starka manliga ledaren i mitten sätter kvinnor i dessa partier i en svår situation. De måste spela enligt patriarkala regler, som sätter kvinnor utanför maktpositioner, samtidigt som de själva är politiker.
– Till exempel i Danmark har Pia Kjærsgaard, Danske folkepartiets före detta ledare, oftast tagit en moderlig roll. I medierna försökte hon framträda som den danska nationens beskyddare. Samtidigt blev Kjærsgaard tvungen att bevisa att hon inte har förlorat sin kvinnlighet genom att vara aktiv i politik och bli ledare för manliga politiker i hennes parti, säger Norocel och hänvisar till en bild i en av hennes valkampanjer där hon tillreder något ätbart till hennes partikollegor.
Dessa partier verkar gynnas av att ständigt fokusera på att måla upp en bild av samhället i ett ständigt kristillstånd. Om det inte är ekonomisk kris, så är det moralisk kris. I samband med en sådan bild av kristillstånd, då inga manliga politiker kan förmå sig till att agera kan en kvinna tillåtas stiga fram, men det här förklaras inte med hennes politiska förmåga utan med krisen.
