Det här var året då Adam Smith – en kroknäsad moralfilosof som levde tillsammans med sin mor – gav ut boken Nationernas välstånd. Denna bok kom att bli ett av de viktigaste verken inom ekonomi i allmänhet och en försvarare av fri marknadsekonomi i synnerhet. Det sägs att Storbritanniens tidigare statsminister Margaret Thatcher alltid bar en kopia av boken med sig i sin handväska. Även de som inte är särskilt bekanta med vare sig boken eller Smiths krokiga näsa har förmodligen hört om ”den osynliga handen” som sägs styra marknaderna.
Nåväl, vad är då denna storm som boken orsakat? Svaret har att göra med Smiths yrke, lata läsare och Margaret Thatchers handväska.
Smiths mästerverk lade grunden till den vetenskap som idag kallas nationalekonomi, men han var själv ingen ekonom, av den enkla orsaken att någon sådan självständig gren inom vetenskapernainte ännufanns. Adam Smith var professor i moralfilosofi, som innefattade sådana områden som nationalekonomi, etik, sociologi och statsvetenskap, som idag är skilda läroämnen. Under tiden då Nationernas välstånd skrevs ansågs ekonomistudier vara en del av ämnet etik, det vill säga Smith tog ställning till hur människor lever och varför de lever just på det viset. Hans resonemang går ungefär så här: samhällets kugghjul snurrar tack vare den enskilda människans själviskhet. Individen är en odelbar grundenhet, en samhällets atom som stirrar på sin egen navel. Guldsmeden tillverkar smycken och skomakaren gör skor, men inte för att de gillar det utan för att de får betalt för det. Marknaden som helhet utgör den osynliga handen, där otaliga individer efterfrågar smycken och skor som hantverkarna gärna säljer för det rätta priset.
Ungefär så långt i Nationernas välstånd kommer den lata läsaren innan han drar sina slutsatser, men Smith talar även om hur industrialisterna tenderar att missleda och förtrycka allmänheten, samt om att kapitalisterna inte ska låtas styra samhället. Dessa varningens ord har fallit i glömska, medan ”den osynliga handen” är det enda som har lämnat djupa spår i historien. Nedförsbacken började egentligen med detta citat och det har påverkat debatt och forskning till dengrad att vi idag talar om ett nytt steg i evolutionen: Homo Economicus, eller den ekonomiska människan.
Under 80-talet drev Margaret Thatcher (med Nationernas välstånd i väskan) och USA:s dåvarande president Ronald Reagan (en före detta Hollywoodskådis) igenom en rad liberaliserande åtgärder, allt för att låta den osynliga handen styra fler och fler delar av samhället, samtidigt som statens roll förtrycktes. Enligt drivande ekonomiska teorier togs det för givet att människan agerar rationellt, med sitt egenintresse som den högsta drivkraften. Tanken var att om dessa beräknande individer lämnades ifred skulle allt gå väl.
De ekonomiska vetenskaperna har tagit för givet att människan vill maximera sin egen nytta, i synnerhet ekonomiskt. Men så enkelt är det inte. Vi köper sportbilar och smycken, vi donerar pengar till välgörenhet, vi deltar i talkon, vi köper barbiedockor och actionfigurer till våra barn. Homo Economicus skulle knappast göra detta, men vi är inte som han.
Vi styrs av trender, känslor, familj och mycket annat. Vi avskedas för att företaget vi jobbade för gjorde aktieägarna besvikna, vi hamnar i skuldsanering, vi bedras av företag och vi bedrar skattemyndigheter. Problemet med ekonomiska vetenskaper är att de vill se sig själva som hårda vetenskaper, i stil med partikelfysik. Etik och sociala faktorer diskuteras inte, inte heller den påverkan som ämnena har på människor. Men den avgörande skillnaden mellan naturvetenskaper och socialvetenskaper – som ekonomi även hör till – är att oavsett om en teori inom fysik är rätt eller fel, ändrar den inte på ordningen i universum, medan en ofullständig eller missvisande teori inom ekonomi kan ha förödande konsekvenser. Ptolemaios fick världen att tro under årtusenden att solen snurrar runt jorden, men det ändrade inte på verkligheten. Om däremot ekonomer som Milton Friedman och politiker som Thatcher, Reagan och på senare tid nya röster som Susanna Koski (som för övrigt beundrar Thatcher) övertalar samhället om att privatisering och ohämmad konkurrens ska lyfta den ekonomiska människan till nya höjder, har detta en omedelbar och betydande påverkan på våra liv.
I sådana situationer i synnerhet där vi talar om hur vi bäst ska bygga upp samhället – något som påverkar oss alla som människor – borde vi vara måna om att detta inte bara förblir en nationalekonomisk fråga, utan även en sociologisk och etisk. Vi borde komma ihåg att dagens hankeiter, statsvetare, filosofer och soc&kommare satt i samma klassrum under Adam Smiths tid.
