De största frågorna inom arbetsgruppen berör identifiering av offren, lika service för alla och vem som ska ha ansvar för servicen.
2007 stiftade Finland sin första lag om hjälp för offer för människohandel. Processen gick relativt snabbt till och erfarenheten var liten. Nu ska lagen revideras för att anpassas till internationella konventioner, men också för att bredda uppfattningen om offer och sänka tröskeln till hjälp.
Ida Sulin, jurist för Finlands Kommunförbund, sitter med i arbetsgruppen. Hon har tidigare haft människohandelsoffer som klienter, men i arbetsgruppen representerar hon servicesynpunkten, det vill säga kommunerna.
– Man var ganska enspårig då lagen först stiftades, eftersom man inte hade någon erfarenhet av liknande lagstiftning. Man utgick från premissen att offret alltid är en kvinna som förövats till Finland och arbetar inom sexindustrin. Men man har märkt att det inte alltid stämmer, säger Sulin.
Den rådande lagstiftningen målar upp en stereotyp roll som gör det svårt att identifiera offer. Människohandelsoffer kan vara män, kvinnor och barn. De kan vara finländare och ifall de är utlänningar, så har de i många fall uppehållstillstånd och är lagligt i Finland. Bilden av slavliknande förhållanden kan också vara missvisande. De flesta lever inte bokstavligen i fångenskap, utan lever under hot. Missvisande stereotypier leder till att många faller utanför hjälpens ramar.
Den nya lagen kommer också att ge möjlighet att bevilja offren återhämtningstid, det vill säga tid från och med att offret identifieras till att offret måste ta ställning till om han eller hon vill samarbeta med finska myndigheter för att få fast förövarna. Det här ska ge tid för offret att tryggt återhämta sig fysiskt och psykiskt innan beslut angående fortsättningen måste göras.
Samma service till alla
I Finland delar staten och kommunerna på ansvaret för hjälpen, beroende på om offret har en hemkommun eller inte. Offren ska ha rätt till en viss hjälp oberoende av bakgrund eller varför man hamnat i situationen, men nu skiljer sig tjänsterna beroende på om man har uppehållstillstånd eller var man är inskriven. Fast det kanske inte finns så många offer i en kommun, så måste de ha direkt tillgång till en omfattande service. De här skillnaderna vill man bli av med.
– Man vill inte sänka nivån på hjälp för några offer, utan man vill höja den till samma nivå för alla, och då måste någon ta mera ansvar. I dagens ekonomiska klimat är det ganska svårt att få instanser att självmant ta göra det, säger Sulin.
Som det ser ut nu blir det ändringar i de två lagar som berör offer för människohandel: lagen om mottagande av asylsökande och integrationslagstiftningen. Den speciallag för männsikohandel man siktade på blir inte av i detta skede. Förutom att förnya lagstiftningen om offren, arbetar en skild arbetsgrupp med strafflagen. Just nu döms få förövare trots att de åtalas, och om de döms är det sällan för människohandelsbrott.
Ministergruppen för den inre säkerheten godkände i slutet av förra året arbetsgruppens slutsatser. Ett lagförslag ska presenteras för riksdagen under hösten 2014.
