Vi läser om det i tidningar, i deckare, ser filmen Lilja 4-ever och suckar. Människohandel är ett ämne som är svårt att hantera och ta till sig, eftersom det känns avlägset och främmande. Samtidigt är prostitution ett rätt normaliserat ämne och på sätt och vis alltid varit accepterat i samhället. Är prostitution människohandel och existerar människohandel i Finland?
Svenska Teatern tar sig an ämnet i en sorts public service-pjäs. Dokumentärföreställningen Kvinna till salu är baserad på verkliga rättsfall och intervjuer, sammanställd av journalisten Jeanette Björkqvist. Genom inbandade monologer får publiken ta del av olika kvinnors öden. Niklas Åkerfelt gestaltar de män som köper kvinnor och Anna Hultin spelar rakt och okomplicerat Katja, kvinnan som i löfte om ett bättre liv fördes iväg och såldes till hundratals män i Finland.
Det är just en inblick i hur och varför en kvinna väljer att prostituera sig som Kvinna till salu ger. Hur det alltid är sista alternativet, hur resan kan förvandlas till människohandel på vägen. Genom föreställningen får vi inblick i en annan värld, en värld som existerar bakom fördragna gardiner i en lägenhet i Rödbergen och i ett ljust hotell i centrum. Vid sidan om Katjas berättelse, som leder oss genom föreställningen, slänger Hultin och Åkerfelt fakta i ansiktet på publiken. En femtedel av alla finska män köper sex någon gång under sitt liv. Det finns få inhemska prostituerade i Finland. Här lyfter föreställningen upp den första stöttepelaren för människohandel: pengar. Prostitutionen är alltid det sista alternativet för kvinnan, ett sätt att överleva på då ett stödjande samhälle inte existerar. I Finland råkar en kvinna mer sällan ut för det valet.
Den andra stöttepelaren är mannen. ”Köper du sex eller låter du bli?” frågar Niklas Åkerfelt på scen. Han ser rakt på oss, starkt belyst av en strålkastare. Åkerfelts rollfigurer förklarar sig, förklarar bort sig, slingrar sig, ser det som sin rättighet att köpa. Föreställningen gör det tydligt att problemet sitter i köparnas ända, männen upprätthåller branschen och de män som väljer att köpa en annan människa måste sakna en viss empati för att kunna se personer som handelsvaror.
Nära kommer Kvinna till salu då Hultins Katja ser oss i ögonen och söker efter en utväg, en utväg som för henne inte finns. Sedan dör hennes blick. Då Anna Hultin själv låter sig röras av sin berättelse blir publiken också rörd, och det är då situationen tar ett grepp om ens hjärta och kniper till. Då sitter vi alla där, inlåsta i ett rum som är bevakat av hallickar och vågar knappt röra oss av rädsla och skam. Men vi i publiken vet att vi snart får gå hem.
Den sista pelaren i systemet är makt. Makt över en annan människas liv, makten att kunna köpa en annan individ. Makt är att ha ett val, ett alternativ, i sitt eget liv. Och makt är att utnyttja någon annans kropp för egen vinning.
Diskussionsstunden som erbjuds när applåderna ebbat ut är på sätt och vis viktigare än själva föreställningen. Då får publiken en möjlighet att ställa frågor till arbetsgruppen och prata om de tankar och känslor föreställningen väcker. Det är diskussion som materialet måste skapa, så att människohandelsoffrens värld kan möta vår. Är prostitution alltid människohandel? Nej, säger föreställningen, men vi kan inte utesluta det. Existerar människohandel i Finland? Ja.
På skärmen bakom skådespelarna står det ”Världens äldsta yrke, eller världens äldsta övergrepp?”. Under diskussionen frågar Tarja Halonen, som suttit i publiken, om en kan säga åt sin dotter att ”följa i mammas fotspår?” då mamman är prostituerad. Är prostitution en så normal affärsbransch? Och om inte, varför accepterar vi den då?
När jag går ut på Esplanaden efter föreställningen söker jag blickarna hos alla kvinnor som kommer emot. Är de döda eller levande?
Hanna Nordenswan
