I vår satsar Teater Viirus på att sätta upp sin pjäsversion av Kaj Korkea-Ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan. Den avskalade scenografin skapar skickligt den mörka stämningen tillsammans med ett spel mellan ljus och mörker som kan bli hotfullt, trångt, för att sedan återgå till en vardaglig situation fylld av spänningar människor emellan. Människor som inte pratar utan håller allt inuti sig. Raamt som drar över som en isig skugga, och som under pjäsens gång emellanåt blir en lite väl synlig och tydlig skugga.
Christoffer tampas med att komma ut ur skåpet inför alla, eller som hans blivande man Redas uttrycker det: ” Vet du vad som är det enda som är mer tragiskt än en bög som inte kommer ur skåpet? En bög som kommer ut men sen ber alla om ursäkt och går tillbaka in i skåpet igen.”
I Viirus uppsättning får även Lokes syster Sofie (Maria Ahlroth) en egen röst, när hon på bokens sidor främst varit någon som de andra spekulerat om eller tänkt på. Det är även Sofie som blir den mest gåtfulla karaktären och bygger upp en spänning genom hela pjäsen med sina hemligheter, sexfantasierna som hon endast kan berätta om för prästen och vännen Simon som å sin sida inte förmår att ge sitt stöd.
Styrkan i pjäsen ligger framförallt i stämningsskapandet, där den mörka, ångestfyllda undertonen bygger upp en stämning som bromsar i föreställningen med sina beckmörka scenbyten och barndomsminnen i ett dunkelblått sken. Minnen som tvinnas ihop med nutid, rädslor som blir alltför stora.
Teater Viirus sätter sin egen prägel på Gräset är mörkare på andra sidan. Även om pjäsen inte lämnar alltför mycket rum för publikens egna tolkningar är det en pjäs som gör en stark egen version av romanen. En mörk pjäs med ljusglimtar, gemenskap trots alla dolda sanningar. Människor som sugs in i mörkret men som också kommer ut därifrån.
Artikeln uppdaterad 31.5.2022 kl. 11.08. Originalförfattaren har försvunnit från våra arkiv. Vet du vem som skrivit artikeln, kontakta gärna redaktionen.