Hoppa till innehåll

”Vad har du för kön på riktigt?”

Många normer i dagens samhälle gäller kön. Till exempel visar jämställdhetsrapporten från Åbo akademi på sidan 12 att många studieinriktningar fortfarande är tydligt kvinno- eller mansdominerade.

Det är även en dyster tanke att jämställdhetsdebatten år 2014 innehåller inslag av medelålders gubbar som tar fasta på allt vad heteronormativitet heter genom att påstå att sex betyder mer för kvinnor eftersom det är kvinnorna som blir penetrerade.

Men normerna kring kön stannar inte där.

När någon bryter mot det binära könssystemet där alla personer kategoriseras som antingen kvinna eller man väcker det lätt anstöt. Rädsla. Ilska. I det här numret av Studentbladet berättar Tuula-Marika om hur hon under sin uppväxt inte kunde förstå varför hon inte fick använda pärlhalsband och klänningar. Hon fick inte använda dem eftersom omgivningen ansåg att hon är en pojke.

Men hon klädde sig i klänningar ändå. I smyg på sitt rum. Det var först som 17-åring som hon för första gången fick ett ord på sig själv, hittade en kontext som inte tidigare existerat för henne. Transvestit. Hon beskriver lättnaden som ordet förde med sig. Om känslan att veta om att det finns andra som hon.

Det omringande samhällets strikta könskategorisering som sträcker sig från attityder och allmänna toaletter till att kryssa i könet på blanketter till Skatteverket är det som fick Tuula-Marika att under flera år dölja sitt äkta jag för andra. Det förväntades något av henne som hon inte är. Nuförtiden är Tuula-Marika öppen om sin könsidentitet, men det har varit en lång process.

Med normer kommer även privilegier. Det glöms lätt bort att personer som lever enligt normerna har vissa förmåner. De får sällan konstiga blickar då de köper kläder. De blir inte tillfrågade hur deras könsorgan ser ut av vilt främmande människor. De får inte jämt höra fel pronomen om sig själva.

Om vi inte tar tvåkönsnormativiteten i beaktande börjar vi lätt använda förskolebarnens jargong ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”som upprepades av både barn som vuxna i Obs-debatten om jämställdhet i mitten av januari. För det är inte förskolebarnen som tutar ut sanningar med sin jargong om flickor och pojkar. De upprepar bara våra normer om sanningar.

Vad tycker du?