Hoppa till innehåll

Forskarna dammar bort fördomar

Docenten i logistik från Aaltouniversitetets handelshögskola Katri Kauppi och docenten i ornitologi Aleksi Lehikoinen från biovetenskapliga institutionen vid Helsingfors universitet forskar båda inom sina egna områden men känner varandra via De ungas akademiklubb, som varje år tar in cirka 20 unga forskare för att de ska kunna nätverka och även kunna inspireras att samarbeta tvärvetenskapligt. Men nu ska de här forskarna diskutera fördomar kring deras yrke.

Placeholder bild för media som inte längre existerar
Den ursprungliga bilden har tyvärr försvunnit från våra arkiv. Originalbilden var tagen av Edit Lindblad och hade bildtexten ”Forskarna Katri Kauppi och Aleksi Lehikoinen tycker att unga forskare har bra möjligheter att klara sig i konkurrensen och bidra med nya föreläsningsmetoder. ” Bild: Studentbladets grafiska hustomte.

Fördom 1: Forskare är dammiga varelser som lever ensamma i sina små rum på universitetet.

Aleksi: Så var det kanske tidigare. Men för att klara sig som forskare i dagens samhälle måste man nog ta sig ut ur de där rummen och träffa människor att samarbeta med.

Katri: Ja precis, mycket av en forskares arbete går ut på att nätverka med andra och diskutera. Visst går det också tid till självständigt arbete, men det skulle inte bli till något om vi inte skulle ha kontakt med andra forskare och andra människor överlag.

Aleksi: Dessutom föreläser vi också en hel del…

Katri: …vilket kändes lite lustigt i början när jag plötsligt föreläste på samma ställe där jag själv suttit som studerande för ett år sedan. När jag började föreläsa var jag först jätterädd att någon skulle ställa en fråga som jag inte skulle kunna svara på men nu när jag har vant mig vid det är det härligt när studerandena engagerar sig och skapar en diskussion. Man växer ju in i rollen som föreläsare.

Aleksi: Och vi hittar på nya metoder för att hålla våra studerande intresserade. Jag brukar till exempel ha ett gravt fel på en av mina powerpoint-slides och har ett litet pris till den som lyckas upptäcka det, det brukar fungera ganska bra faktiskt. Studerandena håller sig vakna.

Katri: Och jag har börjat läsa in föreläsings-poddar till mina studenter med sammanfattningen om innehållet på en föreläsing. Vissa lär ju sig bättre genom att lyssna och det är bra att beakta olikheterna i inlärningen.

Fördom 2: Gamla forskare är avundsjuka besserwissrar som gör allt för att bidragen inte ska gå till de unga.

Katri: Bidragen brukar ju vara ganska specifika och man söker dem ofta som en forskargrupp som består av både unga och äldre forskare. Så jag skulle inte säga att de äldre forskarna åtminstone medvetet slänger käppar i hjulen på oss unga.

Aleksi: Det finns bara ett visst antal bidrag och då tävlar man givetvis med några för att få dem. Ibland kan det hända att jag och en kompis söker samma forskningsbidrag och då är det bara en av oss som kan få det. Det är alltså främst personer i samma ålder som söker liknande bidrag som får tävla en aning, de äldre söker ofta om andra bidrag än vi.

Katri: Till forskarutbildningarna på Aalto tar vi endast in så många nya som vi kan garantera finansiering till.

Aleksi: Det är en bra grej, för det kan vara svårt om man ständigt lever med halvårsbidrag och konstant måste stressa över att söka ny finansiering och hoppas på att få den fortsatt. Det kan vara lite svårt i början, när man inte längre får reserabatter och billig lunch. Men när man väl kommer igång så börjar också ekonomin bli bättre.

Fördom 3: Ingen börjar studera på ett universitet för att bli en forskare.

Katri: Det stämmer ganska långt för många, åtminstone på Aalto-universitetets handelshögskola. Det är väldigt få som börjar studera ekonomi för att bli forskare, jag tänkte till exempel först bli en konslut.

Aleksi: Det beror också väldigt mycket på vad man studerar. På biovetenskapliga institutionen är forskaralternativet ett ganska vanligt alternativ om man inte vill bli lärare till exempel.

Katri: Jag tror att forskaralternativet blir mer tydligt när man väl börjat studera och kommer i kontakt med forskning exempelvis i graduarbetet. Jag doktorerade som 26-åring och blev den yngsta kvinnan på Aaltouniversietet som doktorerat. Så intresset för forskning kom ju ganska tidigt för mig.

Aleksi: Ja, det kan vara svårt att få en uppfattning om själva arbetet innan.

Katri: Om man upptäcker att man har ett intresse för forskning så lönar det sig att prata lite med sin fakultets professorer, de kan ofta hjälpa en vidare. Jag har också anställt en graduskribent som hjälp i mina forskningsarbeten som senare kan bli ett större samarbete.

Artikeln uppdaterad 31.5.2022 kl. 11.05. Originalförfattaren har försvunnit från våra arkiv. Vet du vem som skrivit artikeln, kontakta gärna redaktionen.

Vad tycker du?