Det blåser kring Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets premiärminister och ordförande för AK-partiet (vilket står för partiet för rättvisa och utveckling; ett konservativt, moderat islamistiskt högerparti som också är det största partiet i Turkiet för tillfället). Efter att missnöjet mot Erdoğan och hans AK-parti ökade i somras efter demonstrationerna mot den planerade avverkningen av grönområdet Gezi i centrala Istanbul (dessa övergick under sommaren i allmänna missnöjesdemonstrationer mot regeringen), fick förtroendet för premiärministern och regeringspartiet en ytterligare hård törn i december, när media rapporterade om en korruptionsskandal som involverade flera ministrar i regeringen.
Korruptionsutredningen mot de före detta ministrarna är redan inledd, även om regeringen med många medel försökte stoppa den. Man kunde tänka sig att när en officiell utredning är inledd är det inte så lätt att stoppa den. Men så är det inte alltid. Enligt min erfarenhet med att rapportera för en turkisk organisation som jobbar för att förbättra de mänskliga rättigheternas ställning i Turkiet, vet jag bättre än att blint tro på att rättvisan har sin gång. Många känsliga utredningar har en tendens att stanna av genom byten av undersökningsledare eller plötsliga oplanerade ”semestrar” för nyckelpersoner i utredningarna. Många exempel på taktiker för att avskaffa besvärliga utredningar demonstrerades i somras, när de personer som blivit misshandlade av polisen i samband med Gezi-protesterna krävde att utredningar skulle sättas i gång. Dessa taktiker utgör en viktig del av upprätthållandet av korruptionen i landet.
Korruption som livsstil
För att utreda korruption måste man förstå korruptionens vardag. Som exempel ska jag redogöra för min bekantas erfarenheter. Min bekant är polis och tjänstgör sedan två år tillbaka i Istanbul. Av berättartekniska skäl kan vi kalla henne Emine, precis som premiärministerns fru. Emine har berättat en del om hur det är att vara turkisk polis. Det gäller att alltid ha uniformen eller åtminstone polisbrickan på sig när man vill ha något gjort, oavsett om det är att införskaffa möbler, gå på restaurang, nattklubb eller köpa lägenhet. Då får man nämligen de absolut bästa priserna och förmånerna. Människor vill inte gärna säga emot polisen.
Emine berättar om de förmåner hennes chefer har. De kan bo i vilka lägenheter de vill och på vilka hotell de vill. Närliggande hotell och restauranger skickar ständigt delikatesser till polisstationen hon jobbar på. Allt för att bli så förmånligt behandlade som möjligt av polisen. I och med polisyrkets många fördelar, anser Emine att den relativt låga lönen nog betalar sig på många andra sätt. Fördelarna med polisyrket är ingen hemlighet i det turkiska samhället, tvärtom är de relativt kända bland allmänheten.
Maktstrukturer
När polisen tar sig an en korruptionsutredning, som den som inleddes i december, väcks en del misstankar hos mig. Hur kan polisen, som själv är en så central del av korruptionen, utreda korruptionens existens med sedvanliga utredningsmetoder? Korruption är så tätt sammanflätad med makt, eller åtminstone med föreställningar om makt, att utredningen av korruption lätt framstår som en rättvisans ”David mot Goliat”-kamp, en strid som på förhand ter sig utfalla till den starka korruptionens fördel.
Problemet med korruption i sig är kanske också svårigheterna att utreda den. Likt en ond cirkel ökar korruptionen sina egna existentiella förutsättningar. Det handlar sällan om enskilda mutor och enskilda personer, utan det är ett systematiskt problem som blir svårare att upptäcka ju mera utbrett det blir. Och ju mera utbrett det blir, desto mera allmänt accepterat verkar det bli. Det krävs stora och omfattande organisatoriska insatser för att utplåna korruption. De måste sträcka sig ända från rötterna till topparna av organisationen, och det krävs framför allt en tro på förändring.
Sammanhanget som redogörs för här är Turkiet. Korruption är dock inget som på något sätt skulle begränsa sig till detta land, utan denna kontext anges eftersom det är den jag är mest bekant med. Korruption förekommer i större eller mindre utsträckning i alla länder, och för att bekämpa korruption är insyn i myndigheternas verksamhet och medias roll som uppmärksammare av problemen mycket viktiga. Att förebygga korruption handlar mycket om att bryta maktstrukturer och på förhand förhindra situationer där maktmissbruk kan förekomma.
Man måste ändra allmänhetens föreställning om makt. I rättvisans kamp mot korruption krävs det en aktiv insats från såväl myndigheter, företag som civilsamhälle för att David ska ha en chans mot Goliat. Annars får man helt enkelt vänta på ett mirakel.
