Hon syftar på att hon inte vill vara hans älskarinna om han inte väljer henne före sin fru. Det är en känslosam replik som ska få Irving att ångra sig, men samtidigt känns det som om hon talar till sig själv. American Hustle handlar nämligen om hur Sydney och Irving lurar oskyldiga människor med olika bedrägerier för att komma sig upp i samhället. De lyckas bra i början men ju mer pengar de kommer över, desto mer vill de ha. Girigheten och jakten på den amerikanska drömmen förändrar dem tills de blir indragna i ett bedrägeri långt farligare än de väntat sig.
Börshajen Jordan Belforts, spelad av Leonardo DiCaprio, historia i Martin Scorseses The Wolf of Wall Street följer en liknande väg. I början av filmen är Jordan naiv och utfattig men med en beundransvärd ambition. Som tittare hejar man på honom tills han faktiskt får sina miljoner – för då har han förändrats totalt. Pengarna (som även han tjänar på att lura andra) gör honom till en arrogant douchebag som vältrar sig i droger, alkohol och prostituerade. Visserligen lyser små stunder av mänsklighet och desperation igenom då det börjar gå illa för honom, men i slutet då han får vad han förtjänar (eller egentligen betydligt mindre) kan man ändå inte helt sympatisera med honom.
Varför? Jo, både American Hustle och Wolf of Wall Street har ett stort problem: filmerna får allt ”äckligt” överflöd att verka helt fantastiskt. När Irving och Sydney, och i synnerhet Jordan, får rikedomen och statusen de jagat så febrilt och kan unna sig de saker de alltid önskat sig blir man grön av avund. Det må så vara att de fått sina pengar på ohederliga sätt och att de väljer att spendera dem på dumma saker, men det verkar ju så roligt att vara lika rik som dem. Visst är de ännu giriga, skamlösa och fullkomligt fördärvade – men de är ändå betydligt lyckligare än de var i början av filmerna. Som Jordan säger: “Let me tell you something. There’s no nobility in poverty. I’ve been a poor man, and I’ve been a rich man. And I choose rich every fucking time.” Och just här ligger problemet med de två annars lysande filmerna.
Att folk skulle inspireras av dem är verkligen inte omöjligt. Jag kan lugnt erkänna att jag gick ut från Wolf of Wall Street sugen på att slå mig in på aktiemarknaden (om det inte vore för min totala avsaknad av allt vad ekonomikunskap heter) och från American Hustle frestades jag att bli en konstsvindlare med falsk brittisk accent. Karaktärerna i filmerna får det att verka glamouröst och enkelt att lura lagen och bli rik snabbt, och att ingen av dem egentligen får hemskt tunga straff gör det ännu mer lockande.
Men kanske det är bäst att se filmerna för vad de egentligen är – eskapism. I dagens hårda ekonomiska klimat kan det vara skönt att få drömma sig bort till de glamourösa 70- och 80-talen och uppleva den nyvunna rikedomen genom rollfigurernas ögon. Njuta av det glittrande överflödet i några timmar – och sedan precis som karaktärerna återvända till verkligheten.