Svenska utbildningsdepartementet med utbildningsministern Jan Björklund i spetsen presenterade sommaren 2013 ett förslag om att statliga universtitet och högskolor ska ha möjligheten att bli privata stiftelser.
Motiveringen var ökad autonomi. Högskolorna ska lättare ingå avtal, ta emot donationer och äga bolag. De ska bli snabbfotade, flexibla och handlingskraftiga i den allt hårdare konkurrensen, skrev regeringen i sitt pressmeddelande.
Förslaget har fått både positiv och negativ kritik. Kanske främst negativ, som är orsaken till att förslaget nu har dragits tillbaka och ska revideras. De som ställt sig positiva är bland andra rektorn för Karolinska insitutet, Anders Halmsten, som ser stiftelseformen som ett sätt att lättare delta i internationella forskningsprojekt och lättare ta emot donationer. Kungliga tekniska högskolan och Lunds universitet ställer sig på samma linje som Karolinska.
Men de kritiska rösterna är många, antagligen fler och definitivt högre. Fackförbunden är oroliga för att högskolorna blir för resultatinriktade och att forskningen blir lidande.
Forskare är oroliga för att donationer kommer att styra forskningen och att de områden som inte är direkt vinstdrivande, som de humanistiska ämnen, förlorar mark. Stiftelsereformen i Finland förde med sig att staten reserverade extra pengar för universiteten att behålla sig oberoende, men extra kapital syns inte till i det svenska förslaget.
Studenkårerna är oroliga för att deras representation i ledningen försämras. De har inte kännt sig säkra med löften om att studentrepresentationen ”i stora drag” ska hållas oberörd. De är inte övertygade om att friheterna som regeringen pratar om skulle nå dem, utan de är rädda för att de främst gäller universitetsledningen.
De ser också kvalititen på undervisningen ligga i vågskålen ifall högskolestiftelserna blir av.
Ett steg i en större reform
De svenska statliga högskolorna har redan tidigare skjutits mot mer autonomt styre. 2011 genomfördes autonomireformen som ändrade den inre styrningen av universiteten.
Reformen gav höskolorna möjligheten att fastställa sina egna anställningsordningar och en del behörighetskrav för sin personal, men också karriärsvägarna inom universiteten. Reformen har kritiserats för att ge lärare och lektorer mindre att säga till om och liknar mycket den kritik som riktats mot den finska universitetsreformen från 2010.
Terminsavgifter för utländska studerande som inte kommer från EU/EES infördes höstterminen 2011 i Sverige. Regeringen sade att terminsavgifterna leder till att de svenska universiteten konkurrerar internationellt med kvalitet, inte med avgiftsfri utbildning.
Terminsavgifter runt 100 000 kronor per läsår infördes och antalet utländska sökande sjönk med 79 procent på ett år. Det administrativa arbetet minskade, men internationella utbildningar fick skäras ner.
Diskussionen i Sverige kring reformen av högskolorna är en ideologisk sådan som också är starkt influerad av internationella strömningar. Uttryck som frihet och autonomi har varierande betydelser och innebörden ändras beroende på vems argument man lyssnar på.
Den grundläggande frågan är om universiteten ska få en privaträttslig verksamhetsform, eller om de ska behålla förvaltningsformen som dessutom innefattas av offentlig insyn. Det gäller inte bara det praktiska arbetet utan också själva idén om universitet som oberoende instanser.
Kritikerna misstror de bakomliggande värderingar som ligger bakom förslaget och är rädda för att utbildningen blir en handelsvara. Trots lovord från regeringen att man inte är ute efter att privatisera universiteten enligt Oxfordstil så ser kritikerna det som ett steg i den riktningen.
I höstas drogs förslaget tillbaka redan innan remisstiden gått ut. Ett nytt förslag ska utarbetas under det kommande året, men Jan Björklund är fast besluten att fortsätta med den borgerliga regeringens hjärtefråga: autonomi åt de statliga universiteten.
Artikeln uppdaterad 31.5.2022 kl. 10.55. Originalförfattaren har försvunnit från våra arkiv. Vet du vem som skrivit artikeln, kontakta gärna redaktionen.
