Så i stället går man och väntar på en lösning, försöker se tecken i sin omgivning, att Jesus ska uppenbara sig i ett rostbröd eller att molnen bildar ett smileface på himlen. Det brukar inte heller fungera.

Av alla val man gör under sin livstid är valet av studieinriktning ett av de mest betydande. Och därför också förenat med massiv beslutsångest, kanske inte för de där personerna som redan i fostervattnet visste att de skulle bli läkare, men för resten. Öppnar man en dörr stängs ungefär tusen andra. Men om studievalet smakat trä har det hittills ändå varit relativt lätt att börja på ny bana. Man har fått uthärda en stund, men sedan haft möjlighet att söka in på nytt via den gemensamma ansökan. Det här kan det nu bli en ändring på.

Redan nästa höst ger man högskolorna möjlighet att kvotera ett visst antal nybörjarplatser för personer som tidigare inte studerat, och om ett par år förvandlas möjligheten till ett krav. Ett annat alternativ som lyfts fram är att den gemensamma ansökan helt och hållet riktas till personer som saknar tidigare studieerfarenhet, vilket innebär att studerande som önskar byta riktning eller påbörja en ny examen får göra det med hjälp av andra kanaler. Hur det här förverkligas i praktiken är ännu oklart. Syftet är det gamla vanliga, att få unga att påbörja studierna tidigare för att förlänga karriärerna.

Medan island hopping är det man gör som rödbränd Thailandturist, har studiehopping en annan, men besläktad innebörd. Det handlar om välja en utbildning, studera i en termin, hoppa till en annan när nästa möjlighet ges och kort därpå hoppa vidare, i hopp om att ljuv musik ska uppstå. Men problemet är att musiken inte uppstår om man själv inte ger den möjlighet till det. Studier tar tid och att tro att de visar sig från sin bästa sida redan första månaderna är naivt. Att det nya systemet kan få en att tänka efter två gånger är inte en alldeles negativ sak.

Samtidigt måste man komma ihåg att livet inte är ett datorspel, där man med hjälp av en utstuderad strategi kan uppnå alla sina mål. Livet är fyllt av irrationalitet och dåliga beslut, och att korrigera dem ska fortsättningsvis vara möjligt, också i högskolevärlden. Därför är det mer än önskvärt att de möjligheter studerande ges att byta studieinriktning är flexibla också i praktiken och inte bara på papper. Hellre en motiverad studerande på föreläsning, än tio omotiverade med fingret på snooze-knappen.

Vad tycker du?