Hoppa till innehåll

Utrotningshotade heltidsstudier

De som talar om hur allt var förr har sällan något att komma med. De berättar om en mobiljättes glansdagar och sina egna ungdomsår utan sociala medier då man var tvungen att gå ut på torget och skrika om man ätit en ljuvlig brunch. För det mesta är historierna skräp, men ibland kan man stöta på något värt att fundera på.

En av de historierna handlar om ett fenomen som i folkmun kallas heltidsstudier. Legenden säger att det en gång var vanligt bland studerande att inte göra någonting annat än studera.

Alldeles påhittad kan legenden inte vara, eftersom det än idag sägs finnas några tusental individer som studerar på heltid, men under 2000-talet har beståndet minskat markant. Idag arbetar 90 procent av studerandena i någon mån och över hälften gör det regelbundet under hela sin studietid.

Den stora skillnaden mellan nutid och heltidsstudiernas glansdagar är studielånet, som under några årtionden utvecklats från en självklarhet till en panikknapp som man bara får trycka på i krissituationer. Och när studielånet av många inte ens räknas som ett alternativ, återstår bara möjligheten att arbeta vid sidan om studierna.

För den enskilda studeranden är det inte ett problem. Studietakten blir kanske lite långsammare, men för den som trivs med studielivet kan det till och med räknas som ett plus. Dessutom får man arbetserfarenhet och möjliga kontakter för framtida yrkesliv.

Parten som för mest oväsen kring sin förlust är staten. Studerande som jobbar studerar i medeltal längre och blir därför dyrare. Dessutom fyller de arbetstillfällen som annars skulle sysselsätta arbetslösa. Och så betalar de så klart mindre skatter än som de högutbildade medelklassare de en dag kommer att bli.

Ett problem som diskuterats mindre öppet är deltidsstuderandenas inverkan på utbildningens nivå.

Samtidigt som högskolorna förväntas slussa ut magistrar i allt snabbare takt, ska de också anpassa sig till studerandenas arbetstider. Föreläsarna har blivit små grekiska gudar som strider med hydror av frånvarande studerande. Varje gång en frånvaro kompenseras, dyker tre nya upp. Herakles klarade av det, men av en vanlig lektor är det ganska mycket begärt.

Kari Raivio, emerituskansler vid Helsingfors universitet, har skrivit om hur studerandenas arbetsiver sakta kommer att leda till den akademiska kulturens förfall. Enligt honom handlar utbildning allt mindre om att samla kunskap och allt mer om att få en trovärdig bilaga till sitt CV.

Eftersom Kari Raivio lätt kan klassas som en av dem som talar om hur allt var förr, är det bekvämt att bara förbise hans klagomål. Men om man inte lyckas med det, kvarstår den obekväma frågan: tänk om han har rätt?

TEEMU KIVINIEMI

Vad tycker du?