Han vill se att Helsingfors universitet blir mer internationellt och att fler studerande avlägger de där magiska 55 studiepoängen per läsår. Under intervjun hinner han också skryta lite.
Den här historien börjar 1981.Det är inte bara det år då Ronald Reagan blir president i USA och sångsvanen väljs till vårt lands nationalfågel, utan också då Jukka Kola inleder sina studier i lantbrukspolitik vid Helsingfors universitet. Under gymnasietiden i Villmanstrand har samhälleliga frågor börjat intressera den unge Kola, som söker och kommer in till flera ämnen vid universitetet. Slutligen väljer Kola, som själv är hemma från en bondgård, lantbrukspolitik eftersom flera samhälleliga dimensioner förenas i ämnet.
Tio år och några utbytesperioder i Nordamerika senare doktorerar Kola och inte långt därpå erbjuds den nybakade doktorn jobb vid universitetet. I flera års tid sköter han professuren i lantbrukspolitik, men han hinner också leda institutionen för ekonomi och verka som dekanus för Agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten innan han blir prorektor och slutligen väljs till rektor vid Helsingfors universitet. Valet motiverar universitetets styrelse med att Kola ”genom sin långa erfarenhet av ledarskap har en realistisk vision för hur universitetet ska utvecklas”. Betryggande ord, men vad innebär de egentligen? Vad vill Kola göra med universitetet?
– En av våra stora utmaningar gäller internationalisering, till universitetet behövs både personal och studerande från andra länder. Det är inte ett självändamål, utan handlar om att få in nya vindar och synvinklar och om att kunna välja dem som på riktigt är intresserade. På det här området är vår utgångsnivå väldigt låg, säger den nytillträdda rektorn där han sitter i sitt arbetsrum med utsikt över Porthaniaplatsen som vaknat upp till liv efter sommaren. På väggen hänger en gigantisk ryamatta. På mötesbordet står en skål med karameller.
Kola fortsätter med att betona vikten av marknadsföring, av att framställa Finland som ett lockande alternativ för utlänningar. Bland annat kunde man lyfta fram det faktum att landet är ett av de mest stabila i världen.Till exempel har man här undkommit den typen av sparkrav som drabbat universiteten i de sydeuropeiska länderna, sparkrav som fått studerande att söka sig till Norden i jakt på bättre studie- och jobbmöjligheter.
– I Finland är vi ganska dåliga på att marknadsföra oss, vi tar fasta på problemen trots att vi kunde tala mer om våra styrkor, menar han.
Utmaning nummer två är ungefär lika klassisk som en Mozartsymfoni. Den går ut på att sätta fart på studerandenas studietakt, att få fler att avlägga 55 studiepoäng per läsår och vaska fram fler examina.
– Om examensmålen inte uppfylls förlorar universitetet basfinansiering och då blir det svårare att förbättra undervisningsmöjligheterna. Det är ett ekorrhjul, konstaterar Kola.
Enligt honom kunde studietempot fås upp med hjälp av smidigare studiemöjligheter, men allt kan inte universitetet råda över – mycket är också fast i vad samhället kan erbjuda. Är sysselsättningsläget inom den den egna branschen stor, är motivationen för att bli färdig det också, menar Kola.
Vidare påpekar han ändå att universitetet behöver bli bättre på att belysa olika yrkesalternativ, både här hemma och utomlands. Till exempel tänker få studerande på att i framtiden bli sin egen arbetsgivare, trots goda förutsättningar.
– Alla magistrar behöver inte bli företagare, men det skulle vara bra om tankemodellen fanns.
Utmaningar finns det med andra ord gott om. Men Kola behöver inte heller lång betänketid för att lista upp universitetets styrkor. De stavas högklassig forskning och undervisning baserad på högklassig forskning. Men det tar inte slut här. Kola påpekar att Helsingfors universitet de facto ligger på 76:e plats på den senaste rankinglistan över världens bästa universitet, och att inget annat finländskt universitet ens kommit med bland de 300 bästa. Det har sina konsekvenser.
– Det här låter kanske lite som självberöm, men när vi utvecklar vår verksamhet måste vi alltså jämföra internationellt, inte med de inhemska universiteten.
Enligt Kola är placeringen på rankinglistan av betydelse, eftersom utländska studerande och forskare kollar upp hur universiteten ligger till då de väljer vart de ska söka sig. Utöver det här kan rankingen också styra huruvida utomstående finansiärer anser det lönsamt att satsa pengar i ett visst universitet.
Jukka Kolas CV är ungefär så långt som man tänker sig att en rektors CV måste vara, med utförliga redogörelser för diverse obskyra uppdrag och forskningsprojekt. Det som ändå fångar en studerandes intresse är att Kola i flera omgångar erhållit pris för sitt lärande: 1999 får han Eino Kaila-priset som årligen tilldelas universitetets bästa lärare och innan det här har studerandena vid den egna fakulteten flera gånger röstat fram honom till årets lärare.
Så vad är hemligheten – vad går bra lärande ut på?
– En bra lärare är en person som är sakkännare inom sitt eget ämnesområde, inte en allvetande översittare. Läraren kan basera undervisningen på forskning och få studerande att diskutera, det måste finnas växelverkan, listar Kola upp.
Ytterligare en förutsättning är att läraren hänger sig åt sitt arbete och klarar av att inspirera sina studerande.
– Också massföreläsningar kan vara jättebra om de görs på rätt sätt.
Den här historien slutar fem år framåt i tiden. Jag ber Kola förutspå på vilka delområden universitet kommer att vara framgångsrikt när rektorsperioden är till sin ända. Svaret är inte så rafflande.
– Det är inom forskning och undervisning. Det är ett lite tråkigt svar, men vi måste verkligen klara oss inom dessa områden och vi har råd att bli bättre. Inte på grund av rankinglistor utan för att på riktigt förbättra vår verksamhet.
TEXT CELIA HILLO, BILD EMILIA NYBERG