Den ursprungliga bilden har tyvärr försvunnit från våra arkiv. Så kan det gå när man badar med byxorna på. Bild: Studentbladets grafiska hustomte.

Debatten om skolsvenskan är lite som en sommarplåga, bortsett från att sommarplågor alltid i något skede slutar spelas, allra senast i november. Debatten tycks däremot vara inställd på livslång repeat.

Speciellt intensivt har meningsutbytet ändå varit under de senaste månaderna. Orsaken är medborgarinitiativet om att göra skolsvenskan frivillig, som under sina sex månader samlat drygt sextiotusen underskrifter. Det är mer än tillräckligt för att riksdagen ska behandla initiativet.

Svenskans vara eller inte vara är något som också tas upp i Ylioppilaslehtis senaste ledare, där tidningens chefredaktör Vappu Kaarenoja frågar sig om man kunde göra något nyttigare med de 228 timmar som finskspråkiga idag tvingas ägna åt svenskinlärning. I texten beskrivs också hur de som förespråkar obligatorisk svenska inte litar på människans förmåga att själv bestämma över ovannämnda timmar, följt av en uppmaning att man borde lita. De som vill offra tiden till svenska ska få göra det och de som anser det nyttigare att läsa till exempel ryska ska ha den möjligheten.

Det här framstår som ganska rimliga ståndpunkter, om man betraktar dem på ytan. För visst klingar frihet lite fräschare än det unkna ordet tvång, som för tankarna till svunna tider och stränga diktaturer. Och att göra något som känns nyttigt är väl ingen dum idé? Tänk ivriga elever som lägger ner all sin energi på att insupa kunskap i stället för att kasta suddgummin och skriva könsord i skolböckerna.

Men samtidigt väcker resonemanget i ledaren en del frågor om vilka värden som ska styra grundskolan och vad skolan egentligen finns till för. Är det för att erbjuda eleverna en så bred kunskapsbas som möjligt, eller en plattform för nyttomaximering? För om eleverna en gång ska få utgå från nytta när det gäller språk, borde de väl också få (och vara mogna) att granska andra ämnen ur ett nyttoperspektiv, och ersätta sådant som känns oanvändbart med annat. Osökt förs tankarna till Sverigebåtarnas dignande buffétbord, där man glatt kan plocka tallriken full med gravlax och rom, och strunta i de där suspekta varmrätterna som simmar omkring i sina slemmiga såser, helt enkelt för att man inte känner sig tillräckligt motiverad att äta dem.

Överlag är det intressant att se hur man i den allmänna språkdebatten målar upp en bild av svenskan som ett språk som automatiskt skapar en känsla av olust och minskad livsglädje hos den som försöker lära sig språket. Man tragglar sig fram och mår sämre för varje dag som går. I kontrast till det här finns världsspråken, som man skulle bli en mästare på bara inte svenskan låg i vägen. Med dem lär nämligen motivationen komma på köpet.

Om skribenten
Publicerad
oktober 1, 2013

2 kommentarer om “Skolan som smörgåsbord”

  1. ”Men samtidigt väcker resonemanget i ledaren en del frågor om vilka värden som ska styra grundskolan och vad skolan egentligen finns till för. Är det för att erbjuda eleverna en så bred kunskapsbas som möjligt, eller en plattform för nyttomaximering?”

    Tämäkään ei ole mustavalkoinen kysymys. Peruskoulun tarkoituksena on antaa kaikille laajapohjainen yleissivistys ja samaan aikaan sallia oppilaiden valita oppiaineisiin itselleen maksimaalinen hyöty tiettyjen raamien puitteissa. Vieraat kielet ovat tärkeä osa tätä yleissivistystä, mutta ruotsi ei ole millään mittarilla sivistävämpi kieli kuin vaikkapa venäjä.

    Tänä päivänä puhutaan maailmalla noin 7000 eri kieltä. Onko kaikille tästä paljoudesta pakollisena säädetty yksi seitsämästuhannesosa sitä artikkelin kirjoittajan kysymää ’mahdollisimman laajaa osaamispohjaa’?

    Netistä löytyy paljon hyviä syitä, miksi ruotsin opiskelu ei ole kovinkaan hyödyllistä suomalaisille kuten esimerkiksi kielen pienuus ja ruotsalaisten erinomainen englannin kielen taito. Tämän lisäksi Suomessa on luonnostaan 5% vähemmistö, jonka ruotsinkielen tasoa ei suomalainen voi millään kohtuullisella työmäärällä saavuttaa, saati ohittaa. Näin ollen siitä on vaikeaa työstää itselleen kilpailuvalttia.

  2. No tuota noin, tottakai opetussuunnitelma pitää lähtökohtaisesti nimenomaan rakentaa hyötynäkökulmista lähtien. Kielten opetus on tällä tavalla ajatellen niitä helpoimpia juttuja ratkaista. Ongelmia syntyykin vain silloin kun kyseessä on ruotsin tapainen latautunut aine, jonka täytyy kuvitella edustavan lähes mitä tahansa sivistynyttä ja positiivista.

    Olisikin todella mielenkiintoista nähdä, mikä Suomen todellisuus olisi jos pakkoruotsi poistuisi; luultavasti Suomessa aika harvat asiat de facto muuttuisivat, mutta ainakin pohja putoaisi pois suurelta osalta pakkoruotsin mystisempiä perusteluja, joita on, ikävä kyllä, nykyään lähes moraalinen velvoite toistella ilman mitään kritiikkiä.

Lämna ett svar