Den ursprungliga bilden har tyvärr försvunnit från våra arkiv. Så kan det gå när man badar med byxorna på. Bild: Studentbladets grafiska hustomte.

Studerande badar i fontäner och lovprisar en småbutter kulturminister för att ett redan givet löfte inte bröts. När blev vi så här anspråkslösa?

 

teemu haedshot

 

Våren 2011. Studiestödet blir den enda minimiförmånen i Finland som inte påverkas av konsumentpriserna. Studerandena är rasande. Att butikspriserna blir högre för varje år är någonting som beaktas om du har familj eller handikapp, men inte om du studerar. Studerande delar ut protestbröd och skriker på torg. Studiestödet måste bindas till folkpensionsindexet liksom alla andra.

Riksdagen byts och det blir regeringsförhandlingar. Demonstrationerna hjälper, men inte särskilt mycket. Regeringen lovar indexbinda studiestödet, men först år 2014. Demonstrationerna avtar, men ett uppgivet missnöje stannar kvar. Ni vet det där missnöjet när man inser att den nyköpta Ikeasängen luktar konstigt, men man orkar inte göra något åt saken eftersom det ändå går att sova i den.

Våren 2013. Rykten säger att studiestödet är hotat. De stora partierna vill köra studerandena snabbare in i arbetslivet genom att öka studielånets betydelse. Fullständig panik bland studerandena. Demonstrationer och memes.

Regeringen förhandlar och håller en presskonferens där de meddelar att studiestödssystemet inte förändras nämnvärt. Ingen kommer att vara tvungen att ta studielån och indexbindningen sker som planerat nästa år.

Festen bryter loss. Inte för att allt är så mycket bättre än förr, för allt är ju egentligen helt lika, men för att ingenting blev värre än förr. Paavo Arhinmäki lovprisas för sin insats i förhandlingarna, det sägs vara hans förtjänst att studiestödet överlevde. Arhinmäki är den nya Mikael Granlund och rambudgetförhandlingarna hans ilmaveivi.

Inget fel på det, fint att folk är lyckliga. Men natten efter förhandlingarna kryper en minnesbild fram i mitt huvud.

Det är en bild på Supernanny, den där bestämda pedagogen på tv som visar brittiska föräldrar att man ska leka med sina barn och inte låta dem härja. I den nattliga minnesbilden gömmer hon en liten pojkes leksaker i en skrubb och säger åt föräldrarna att de ska ge dem tillbaka till pojken, en i taget, varje dag han betett sig ordentligt. Föräldrarna tycker det låter löjligt, varför skulle pojken bli glad för något han redan har? Supernanny flinar in i kameran. Hon verkar veta vad hon håller på med.

Och det gör hon. Efter reklampausen visas det hur lillpojken blir helt euforisk när han belönas med sina bestulna leksaker. Det spelar inte så stor roll att ingenting egentligen har förändrats från tidigare. Det viktigaste är att han får behålla sina leksaker, att ingenting blivit sämre än förr.

Jag skakar på huvudet och försöker sova. Vem tänker ens på Supernanny klockan ett på natten? Hoppas inte regeringen i alla fall.

Om skribenten
Publicerad
april 2, 2013

1 kommentar om “Segern utan pris”

  1. Tänk att människan för en stund blir förblindad av den glädje att återgå till status noll utan förändring fastän vi strävar efter att kunna utveckla saker och ting vidare. (I detta fall studiestödet). Bra ”lekt” av regeringen att först få oss studeranden skrämda av att allt går åt skogen, vilket leder till att vi ytterligare lovprisar något eller någon som återställt situationen. Var det inte framåt med våra förväntningar vi skulle gå? Jo, studiestödet indexbinds 2014, men är det vi vill nöja oss med? Ofta tar det en tid för människan att förstå den verkliga situationen och då kan vi igen återgå till att realistiskt kräva det vi är värda!

Lämna ett svar