Speciellt så här års, då många fått återkrav på studiestödet. Kela är en sann utsugare. En riktig fuling. En slags omvänd Zorro, som tar från de fattiga och ger till de rika. Eller åtminstone det där första.
Ilskan resulterar i statusharanger på Facebook och man behöver inte heller spetsa öronen väldigt noga i livediskussioner för att ta in samma budskap: Kela är en paraplybeteckning för allt det som är otrevligt här i livet: krav, byråkrati och annat skräp som man helst skulle begrava i berggrunden tillsammans med sina skolfoton från högstadiet. (Även om mamma försäkrade en om att de var bra).
Och visst, att avstå från sina surt förvärvade slantar grämer och får gräma – återkravsbrevet är inte något trevligt litet kärleksbrev precis. Det är stramt byråkratspråk och noll procent förståelse för att man inte visste, för att man inte förstod, för att man inte orkade ta reda på. Att avgrundsvråla över ett betalkrav på tvåtusen euro är kanske en primitiv, men alldeles acceptabel reaktion. Det gör ont att betala. Speciellt om pengapungen inte rymmer mycket annat än kvitton och tomhet.
Men det faktum att inkomstgränserna existerar, att en studerande som lyfter studiestöd i nio månader har en årsinkomstgräns på 11 850 euro, vilket innebär 660 euro före skatt per stödmånad och 1 970 euro per stödfri månad, skulle inte varje år behöva komma som en brevbomb på posten.
Inkomstgränserna är inte hemlighetsstämplad information. De finns inte på Tiitinens lista. Inte heller är de en del av Coca-Colas mytomspunna recept.
Vetskapen om inkomstgränserna är inte få förunnad. Man behöver varken delta i StudOrg idrottar om onsdagkvällarna eller offra ett dussin skrikande marsvin och dricka grisblod ur en rubinprydd bägare som ingångsritual till någon mystisk sekt för att äntligen nå insikt om hur saker och ting ligger till.
Inkomstgränserna finns på Folkpensionsanstaltens hemsida. Och om surfarmen värker finns det alltid någon mer eller mindre vänlig själ som kan bidra med upplysningar. Med lite kunskap och planering kan man, om inte förebygga, så åtminstone lindra den skada återkraven förorsakar.
Med det här inte sagt att det skulle vara en dum idé att höja inkomstgränserna, åtminstone lite. Det är dyrt att leva, och duktiga studerande som sköter både studier och jobb med hedern i behåll ska inte behöva straffas. Men så länge spelets regler ser ut som de ser ut, kan man med hjälp av lite eftertanke bespara sig själv från ännu ett nervsammanbrott.
