Festen som aldrig tar slut

22.02.2010

– Hur ska jag överleva det här? Sommaren 2007. Flickan med det mörka håret hade aldrig varit på en ravefest förut.

Festen som aldrig tar slut

SKRIVEN AV: JOHANNA WESTER

– Hur ska jag överleva det här?
Sommaren 2007. Flickan med det mörka håret hade aldrig varit på en ravefest förut.

Nu befann hon sig mitt i skogen någonstans mellan Tammerfors och Åbo med psykedelisk trancemusik strömmande ur högtalare stora som bord. Flera tusen festdeltagare hade satt upp sina tält på Konemetsäs festivalområde och festen pågick dygnet runt. Trots att det var sommar var det ändå mörkt ute, men festivalområdet lystes upp av laserstrålar och blinkande lampor som spelade i takt med musikens monotona rytmer. Människorna var klädda i löst sittande kläder i färger som brunt, orange och grönt. De såg ut att smälta samman med skogen som omgav dem. De såg lyckliga ut.
– Jag gjorde som alla andra och började dansa. Sedan dess har jag varit fast, säger flickan med det mörka håret och ler lite. Som om hon tänkte sig tillbaka till den där sommarnatten när allt fick sin början.

”Det var nästan som förföljelse”
Skomakarböle, Helsingfors nyårsnatten 98-99. Flera hundra människor dansar till trancemusik i den stora idrottshallen. Musiken dunkar med snabb rytm, ljuset från strobon får människorna att röra sig ryckigt, världen blir surrealistisk. Ansiktsuttrycken är koncentrerade, vissa sluter sina ögon. Handrörelserna är böljande, fötterna stampar takten. Det var den natten som Markus Tikkanen första gången kom i kontakt med ravekulturen.
Jag träffar Markus i ett litet café i centrum av Helsingfors. Han är klädd i lösa jeans och en stor munkjacka med ett färgglatt mönster. På huvudet har han en svart mössa. Hans ögon är vänliga och leendet nära. I ena örat hänger en ring och i fickan vilar en Iphone. Han dricker sitt kaffe svart. Jag dricker grönt te.
Markus har ordnat ravefester och har själv varit aktiv festdeltagare. Nu är han inte lika aktiv längre, men han pratar gärna om hur kulturen såg ut för några år sedan.
Rave förknippas oftast med 80- och 90-talets drogliberala ungdomsfester i övergivna hus och industrilokaler. När ravefester uppstod på 80-talet spelades musik som var avsedd för en enda sak – att vara så dansant som möjligt. Den nya danskulturen hade sin storhetstid på 90-talet. Rave var och är fortfarande vild, fri dans som man dansar för dansens egen skull. En ravefest ska inte vara välorganiserad och följa sociala normer så som till exempel discon eller andra danstillställningar.

Ravepoliser
Den rytmiska och rituella dansen som kännetecknar rave härstammar från tribaldanser och schamantrummor. På 90-talet återuppstod den här typen av dans i form av acidhouse. Musikens rytm är snabb med ett tempo på runt 120 bpm (beats per minute).
¬ – En gång i början på 2000-talet ordnade vi en olaglig ravefest i ett övergivet hus mitt i skogen. Det visade sig senare att polisen hade planerat att göra en stor razzia på vår fest, men en av deras patruller kände inte till razzian så de åkte ut dit i förväg och förstörde hela razzian. Det enda vi råkade ut för då var böter för bristfälliga tillstånd. Det kunde ha gått mycket värre om razzian blivit av, berättar Markus Tikkanen.
Han säger att det är vanligt att polisen åker ut till ställen där ravefester hålls. I Sverige hade man på 90-talet till och med en egen enhet hos polisen som kallades ravekommissionen. Specialutbildade så kallade ravepoliser granskade fester i jakt på droger och andra olagligheter. Numera heter ravekommissionen ungdomssektionen, men kallas i folkmun fortfarande för ravepolisen.
– Det finns egentligen inga ”riktiga” ravefester mera, säger Markus. De flesta festerna ordnas på krogar där allt är ordnat och kontrollerat. Det finns helt enkelt ingen som vågar ta riskerna med att ordna en privat ravefest i dag.
Han lutar sig tillbaka i stolen och tittar ut genom fönstret på den livligt trafikerade gatan. Han funderar en stund innan han tar till orda igen.
– För det första har det blivit mycket dyrare att ordna privata fester. På en bra ravefest ska det finnas många lampor, strobon och laserstrålar för att få den rätta känslan. Att hyra lampor kostar mycket och det är få som har råd med det i dag. För det andra är det svårt att få alla tillstånd i skick, oftast hittar polisen brister i tillstånden.
På nästan varje fest som Markus varit med och ordnat har polisen dykt upp. De har oftast varit ute efter narkotikapåverkade ungdomar.
– Det blev nästan som en förföljelse till sist. Ändå är det relativt få som tar droger i samband med rave i Finland. Droger förekommer lika ofta på ravefester som på vanliga krogkvällar. Det är bara på grund av medierna som ravefester blivit så starkt sammankopplade med droger, säger Markus.

Rave och ecstasy
Efter timmar av dans har flickan med det mörka håret blivit ett med musiken. Benen och armarna rör sig i takt med rytmerna och en intensiv känsla av lycka sprider sig i hennes kropp. Hon sluter ögonen och uppslukas helt av upplevelsen. Hon har nått det tillstånd som hon kallar trans. De små klara kristallerna vid namn MDMA hjälper henne att känna extasisk lycka, eufori.
– På Full Moon festivalen i Tyskland var det nog svårt att säga nej till droger. Vart man än vände sig var det folk som erbjöd någon sorts drog, säger hon och fingrar lite på halsdukens fransar.
Hon berättar att tillgången på droger hänger samma med vilken typ av ravefest man befinner sig på. På så kallade ”undergroundrave” utomlands förekommer droger oftare än på ravefester som hålls på nattklubbar. Ett undergroundrave är en privat ravefest som kan vara olaglig och som hålls hemlig för alla utom de inbjudna (som kan uppgå till flera hundra personer).
– Rave handlar om att dansa. Man kan vara sig själv helt och hållet, ingen bryr sig om hur du ser ut eller hur du dansar. Jag skrattar åt flickor som kommer till en ravefest i höga klackar och korta kjolar och tror att det är ett ställe att visa upp sig på. Det är inte meningen att du ska se snygg ut när du dansar till elektronisk musik. Det är meningen att du ska njuta.

Risk för fysisk kollaps
För att få bättre grepp om de psykiska processer som sker när man dansar timmar i sträck vänder jag mig till professorn i socialpsykologi och psykologi vid Soc&kom, Airi Hautamäki.
– Gruppdans med suggestivit dunkande rytmer kan ge en känsla av manisk eufori, men när man slutar dansa kan en envis känsla av tomhet infinna sig. Man känner sig eländig och ihålig efter en så intensiv toppupplevelse av lycka, säger Airi.
Vi sitter inne på Airis rum med varsin kopp rykande kaffe. Airi berättar att hon inte själv har några egna erfarenheter av ravekulturen men att hon kan hjälpa mig att förstå vad som händer i psyket när man utsätter kroppen för överaktivering.
– Människans aktiveringsnivå höjs, adrenalinet och stresshormonerna ökar. Genom att utsätta sig för den här höjningen i aktivitetsnivå kan man förneka de känslor av tomhet och meningslöshet som man annars kanske känner. Genom det intensiva dansandet kan man ge sig hän åt en långvarig känsla av extas.
Hennes händer greppar pappmuggen full med rykande kaffe.
– Individen kan uppleva sig uppgå i gruppen. Inom socialpsykologin talar man om deindividuation, gruppen blir till en odefinierad massa. Musiken är hög och rytmisk, gruppen blir som sjögräs i havet, man gungar i takt. Man flyter samman med gruppen och slutar tänka kritiskt.
Airis blick söker sig ut genom fönstret. Hon funderar.
– När man går från hög aktiveringsnivå, intensivt engagemang, till låg efter flera timmar eller kanske flera dygn av dansande är det vanligt att man upplever en känsla av tomhet. Aktiveringen sjunker starkt och man har svårt att få fotfäste i vardagen och finna mening i den.
De flesta av oss har säkert dansat sig genom en natt och dagen efter känt av sömnbristen och vätslebristen. Kroppen behöver vila.
– När man tar till artificiella medel som till exempel droger för att hålla aktiveringsnivån uppe kan man tappa kontakten med kroppsförnimmelser av trötthet eller smärta . Man känner inte längre igen kroppens varningssignaler. I värsta fall kan det leda till en fysisk kollaps om kroppen inte får vila. Även om den senmoderna människan rastlöst söker njutningar och sensationer, är inte hon heller en outtrötlig robot eller terminator. Också hon måste regelbundet gå ner i varv för att återhämta sig, säger Airi. Hennes händer rör sig i snabba gester för att understryka orden.

Glowsticks och visselpipa
Kläderna då? Som i vilken annan kultur som helst finns det en viss klädstil som kännetecknar en rejvare.
– Det beror väldigt mycket på vilken typ av elektronisk musik man lyssnar på. Jag tycker om psykedelisk trance och till den klädstilen hör mera naturnära färger som brunt, grönt, rött och lila. Jag brukar kalla den för Konemetsästilen eftersom den psykedeliska trancemusiken är störst på Konemetsäfestivalen. Man klär sig skogsinspirerat helt enkelt, säger flickan med det mörka håret.
För henne kan en typiskt Konemetsäutstyrsel vara en flängig kjol med många lager, en neongrön topp och gröna strumpbyxor.
– När man klär sig enligt ett visst tema, till exempel skog, blir man en del av interiören. Kläderna höjer stämningen för både en själv och de andra på festen.
Markus Tikkanen representerade musik av typen Hard trance och techno. Det var viktigt med neonfärgade detaljer, som till en neonfärgad t-shirt eller andra detaljer. Material som reflekterar UV-ljus och kroppsmålningar hörde till stilen. Byxorna skulle vara lösa och t-shirten tajt. Håret kunde vara färgat i blått, grönt eller rött och runt halsen hängde ett par glowsticks som man viftade med. Till vissa stilar hör också en visselpipa så man kan vissla takten till de låtar man gillar speciellt mycket.
– Jag kommer ihåg att jag för några år sedan hade ett par byxor med stora hål på sidorna. Genom hålen lyste neonfärg som man kunde byta ut, säger Markus och skrattar vid minnet. Nu skulle han inte klä sig på det viset mera, han har idag kommit ganska långt från ravekulturen. Det syns att han tänker tillbaka på en tid av många goda minnen, men samtidigt att han inte har några tankar på att återvända till den livsstilen.


Tillbaka