Med pennan som vapen

22.04.2010

Gröhn vs Bruun

Med pennan som vapen

Staffan Bruun. Det namnet under en artikel har blivit väldigt bekant för Hufvudstadsbladets läsare. I trettio års tid har Bruun odlat sin speciella stil där han bland annat gått åt makten i Svenskfinland i flera repriser.

Han möter mig och fotografen i Husis korridor, med ett leende på läpparna. Han är klädd i en mörkblå kavaj. Under den döljer sig en randig kragskjorta.
– Stig på, säger han då han ser mig i andra ändan av korridoren.
Han grinar lite, ett kännspakt Staffan Bruun-grin.

Vi går in i hans arbetsrum. I rummet därifrån många kritiska samtal har ringts. Vi sätter oss. Jag känner mig lite smånervös. Framför mig sitter ju Staffan Bruun, journalisten som gjort en hel del avslöjanden. Mannen som jag ser som något av en förebild. Också Staffan verkar lite nervös. Tro det eller ej. Han trummar med fingrarna på bordet och petar på sin penna.

Undviker att svara
Jag ställer den första frågan. Jag frågar hur det är att jobba som journalist och heta Staffan Bruun.
– Inte vet jag om det är så konstigt. Inte upplever jag några särskilda förväntningar. Vissa säger att de har mitt telefonnummer i sin telefon så att de vet när jag ringer. Och då kan undvika att svara.

Staffan ser också fördelen med att vara känd.
– Jag får en hel del tips, men största delen leder ingen vart. Men nog är det ju så att ett avslöjande leder till ett annat. Jag har under flera år granskat de Nymanska stiftelserna och det har lett till att det kommit tips också om andra stiftelser, som jag då har kollat upp.

Har du själv fått bidrag från någon finlandssvensk fond eller stiftelse?
– Vi fick ett bidrag på drygt 1000 euro från Kulturfonden för den senaste Fritt Fram-boken som jag och Stefan Lundberg skrev. Före det har jag inte fått understöd sedan början av 1990-talet.

Han tror inte att han skulle nekas understöd på grund av en kritisk artikel.
– Utdelningen går nog på rutin. Men jag vill heller inte stå i ett beroendeförhållande till dem jag granskar.

Jag frågar hur man ser på honom i Svenskfinland. Han har ändå kritiserat SFP och olika stiftelser vid flera olika tillfällen. I programmet Fritt Fram med Stefan och Staffan på Radio Vega brukar SFP få utstå en hel del spott och spe.

– Jag hoppas att man tycker att jag är en bra journalist. En finlandssvensk journalist ska ha ett spänt förhållande till SFP. Jag är inte ute för att jävlas av personliga skäl utan jag vill bara göra mitt jobb. Och i radion ska vi vara satiriska. Ole Norrback kallade mig en gång för en babbeljournalist.

Vad är din relation till Stefan Wallin?
– Jag känner honom dåligt. Fast, han skickade nog ett argt mejl efter min artikel om hans låga hyra i höstas.

Och så skrattar han lite. Igen. Det gör han flera gånger under intervjun. Humor ligger honom helt klart nära.

Får en kick av namnet
Staffan Bruun är född 1955 och har sedan 1980 varit anställd på Hufvudstadsbladet. Han studerade vid Soc&koms journalistlinje 1975-77. Förutom på Husis har han också jobbat på Ålandstidningen, Fagersta-Posten och så har han varit Aftonbladets korrespondent i Finland. Jag frågar honom varifrån han får sin drivkraft att efter alla dessa år fortsätta sin granskning.

– När jag började studera journalistik var jag nog lite fundersam till ämnet, men då vi 1976 gjorde en övningstidning insåg jag att det här är ju roligt. Och det tycker jag fortfarande. Visserligen kan jag få känslan av att jag skriver om samma saker om och om igen, men samtidigt får jag ännu en kick av att se mitt namn under en bra artikel. Som tidningsjournalist är arbetet konkret.

Konkret blir jobbet också då man belönas. Staffan fick publicistförbundets Topeliuspris 2009 och 1997 tillhörde han en grupp som kollektivt erhöll priset Snöspaden (Lumilapio) av den finländska föreningen för undersökande journalistik.

– Det fick vi för att vi granskade fonderna och stiftelserna i Svenskfinland. Jag tog chansen då chefredaktören för Husis byttes. Rafael Paro avgick och Erik Wahlström tillträdde. När Wahlström hade tillträtt var alla artiklar skrivna och vi började publicera. Jag är inte så säker på att det skulle ha gått att göra utan chefredaktörsbytet.

Har du stött på situationer där du undvikit att skriva?
– Det enda jag undviker att skriva om är Yle eftersom jag gör Fritt Fram för dem. Jag har inte stött på andra fall där jag skulle tänkas vara jävig. Jag har sommarstuga på Åland men jag skriver nog också om åländska skandaler. Men kanske om det hände något kring Schildts förlag att jag lät bli att skriva eftersom förlaget ger ut mina böcker.

Men händer det annars att du tystas ner?
– Hela tiden säger man åt mig att det här ska du inte skriva om. Men jag bestämmer själv vad jag gör. Om jag inte skriver handlar det om att det inte håller och inte om att någon har förbjudit mig.

Och så säger han det. Staffan Bruun börjar prata om Matti Vanhanens brädhög. Förra höstens mest omstridda nyhet där Yle beskyllde statsminister Vanhanen för tagande av muta. Som bevis hade man en enda källa.

– Jag visste också om det innan. Men jag fick inte fram tillräckligt med fakta för att publicera. Jag skulle aldrig ha gått ut med det. Jag pratade till och med, med mannen som körde bräderna till Vanhanens bygge. Han sade att det var helt vanliga bräder och att Vanhanen hade betalat för dem.

Jansson gillade
Staffan Bruun säger att journalistiken i Svenskfinland är medelmåttig och att makthavarna kommer för enkelt undan. Han säger att journalisterna är bekväma av sig och att det är lättare för alla parter om man som journalist är mindre kritisk.

– Också jag har tänkt att jag skulle komma lättare undan utan rafflande artiklar. När stormen går är man ganska ensam som journalist.

Staffan säger att då han började på Husis var Jan-Magnus Jansson chefredaktör och han stödde Staffan.

– Han gillade mina rafflande texter. Vi satt tillsammas vid hans bord och gick igenom dem.
Staffan är förutom journalist och radiopratare också författare. Han har gett ut flera deckare och har en ny på gång.

– Den heter Kappsäck full med pengar och handlar om Antonio Sallinen, känd från Fällan i Brunnsparken. Den ges ut i höst.

Han tar emellanåt tjänsteledigt från Husis för att författa i hemmets lugna vrå. Där hemma finns också frun Meri Kuula-Bruun. De har tre vuxna barn – Marita, Rasmus och Carina.

Några regelrätta memoarer finns inte i planerna, men han ger kanske ut en bok om roliga incidenter från sitt liv som journalist.

– Jag tänker också fortsätta skriva på frilansbasis för den tidning som vill publicera.
Han säger att han ska låta pennan glöda länge ännu. Ammunitionen tar inte slut i första taget. För det här är en man som använder pennan som vapen.

CHRISTOFFER GRÖHN
Tillbaka